C-byråns skyltar äntligen invigda!

Under andra världskriget rekryterade den svenska krigsmakten via C-byrån unga kvinnor som spioner i Stockholm. De råkade illa ut: en blev avrättad på falska grunder, flera fick men för livet, en tvingades lämna landet. Ingen av dem bildade familj och de fick ingen upprättelse efter krigets slut.

Först nu har deras gärningar officiellt hedrats. Chefen för MUST generalmajor Lena Hallin invigde i oktober minnesplaketter på de fastigheter där C-byrån höll till. Äntligen är mitt ”projekt” som jag startade i mars 2018 avslutat.

Chefen för Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten (MUST) generalmajorLena Hallin, författaren Jan Bergman, jag och överdirektör Charlotta Gustavsson vid Försvarets radioanstalt (FRA). FOTO: Försvarsmakten.

STADSBYGGNADSNÄMNDENS NAMNBEREDNING

Våren 2018 skickade jag ett brev till Stadsbyggnadsnämnden i Stockholm och föreslog att man skulle uppkalla en gata efter Jane Horney som arbetade åt C-byrån, som var den svenska hemliga militära underrättelsetjänsten under krigsåren.

Jane Horney hade anklagats för att vara tysk spion och avrättades av den danska motståndsrörelsen. I mitten av 1950-talet gjordes en omfattande svensk polisundersökning som friade henne från alla misstankar. Trots det har mytbildningen fortsatt och anklagelserna levt kvar.

Flera böcker har skrivits om Jane – delvis osanna – och på 1980-talet visade Sveriges Television en tv-serie om henne.

Det blev givetvis nobben. I beslutet skyllde nämndens namnberedning på att hon inte var känd för gemene man och att namnet var svårt att uttala. Men jag gav inte upp.

Jag gick igenom den drygt 700 sidor tjocka boken som beskriver Stockholms alla gatunamn. Jag listade 260 gator etc. som fått namn efter en person. Av dessa hade 125 namn som sannolikt var helt okända för ”gemene man”. Och ett 30-tal av dem var nog även svåra att uttala korrekt, som t.ex. Creutz, de Besche, Stobaeus, Tacius, Ura Kaipa m.fl.

I min nya framställning utökade jag kretsen av C-byråkvinnor som borde hedras med en egen gata. Utöver Jane Horney (1918-1945) lyfte jag fram Sonja Wigert (1913-1980), Karin Lannby (1916-2007) och Erika Wendt, f. Schwarze (1912-2003).

Om nu namnberedningen hävdade att även deras namn var konstiga föreslog jag som ett alternativ att gatorna i stället kunde namnges efter deras agentnamn, dvs. ”Eskimå”, ”Bill”, ”Annette” och ”Onkel”.

Inte det heller föll beredningen i smaken utan det blev givetvis nobben igen. I bakgrunden i Stadshuset fanns en S-märkt politiker, tillika ”Stay-behindare” som inte ville få uppmärksamhet av saker som hände under krigsåren.

Därför skrev jag även till borgarrådet Joakim Larsson (M) där hans sekreterare skrev ett vänligt svar. Det var ett sidospår som inte gav något

Att få gator eller motsvarande namngivna för att hedra dessa kvinnor var alltså helt kört och jag hade förmodligen blivit ”persona non grata” i Stockholms stadshus.

Jag skrev även till riksdagsledamoten Allan Widman (L), som var ordförande i Riksdagens försvarsutskott men fick inget svar alls från honom. Ytterligare ett resultatlöst sidospår.

Att detta med Jane Horney och C-byråns kvinnor var så känsligt kunde jag aldrig tro.

DEN FEMINISTISKA S-REGERINGEN

Nu blev i stället den feministiska regeringen min måltavla.

I mars 2018 skrev jag alltså även till dåvarande utrikesministern Margot Wallström och dito försvarsministern Peter Hultqvist.

Jag hänvisade inledningsvis till internationella kvinnodagen den 8 mars och den helsidesannons som Försvarsmakten hade i dagspressen. Den upptogs av en kvinnlig svensk amfibiesoldat med budskapet att försvaret är jämställt men har för få kvinnor.

Jag kopplade det till andra världskrigets C-byråkvinnor och ansåg att den feministiska regeringen postumt borde hedra dem.

Till Margot skrev jag dessutom särskilt om Jane Horney som mördats av danskarna. Därför borde hon kontakta sin danska kollega och be dem också ställa sig bakom ett hedrande och göra upp med sitt förflutna.

Till Peter skrev jag att han borde se till att man gjorde en minnesplats vid veteranmonumentet utanför Sjöhistoriska muséet och tilldelade dem Försvarsmaktens förtjänstmedalj postumt.

I maj 2018 kom ett kort svar från handläggningskvinnan A vid Försvarsdepartementet. Sverige har inte den traditionen att upprätta sådana monument och framförallt inte de med koppling till underrättelseverksamhet, skrev hon bland annat.

Jag godtog givetvis inte det svaret utan skrev i slutet av maj ett långt brev till Försvarsdepartementet där jag förde fram bl.a.                                                                  

1) att Armémuseum har en tavla med namn på de svenskar som stupade under finska vinterkriget,                                                                                                                                            

 2) att vid Katarinavägen i Stockholm finns ett stort monument som hedrar de svenskar som dog i spanska inbördeskriget,                                                                                                     

3) att på Galärvarvskyrkogården  finns en obelisk med namnen på de som omkom när DC3a:n sköts ned 1952 samt                                                                                                                       

4) att C-byråns halvchef Helmuth Ternberg har en minnessten på samma kyrkogård och        

5) att Raoul Wallenberg har hedrats med flera monument.

Jag påpekade särskilt att de tre sistnämnda var underrättelsetjänstemän.

Då alla dessa hedrade var män fick den feministiske utrikesministern Margot Wallström kopia på mitt brev till försvarsdepartementet där jag bad henne att koppla armkrok med Hultqvist och verkligen visa att hennes regering var feministisk!

I efterhand har jag förstått att detta skapat viss irritation hos regeringskansliet (viss irritation = jävligt förbannade) och jag fick inget svar på denna framstöt.

Men jag gav givetvis inte upp för det. I maj 2019 lyssnade jag på Peter Hultqvist när han höll ett föredrag livs levande för sällskapet Svenska Atlantkommittén (som vill att vi går med i Nato).

När han pratat klart och var på väg ut stack jag till honom ett kuvert och sa ”Hej Peter! Läs det här. Det handlar om kvinnor och försvaret.” Förvånad sa han tack och tog emot det. I det skrev jag att han skulle plocka fram handlingarna i ärendet som mina skrivelser gett upphov till och läsa dem, då jag antog att han inte sett dem personligen innan.

Jag fick i slutet av maj 2019 ett svar från handläggaren A som berättade att försvarsministern läst mina brev och tackade för mitt engagemang men att det inte föranledde någon åtgärd då ärendet numera låg hos Försvarsmakten – se kommande redogörelse nedan.

ÖVERBEFÄLHAVAREN OCH MUST

Jag var våren 2018 en flitig brevskrivare och i maj fick även Försvarsmakten brev från mig, ställt till överbefälhavaren Micael Bydén.

Jag hänvisade på nytt till deras annons och internationella kvinnodagen och bad honom att postumt tilldela C-byråkvinnorna försvarets förtjänstmedalj i guld. Den kunde delas ut på veterandagen i slutet av maj. Jag lyfte särskilt fram Jane Horney då det var 100 år sedan hon föddes. Det borde inte vara så svårt att hitta några släktingar som kunde närvara och ta emot medaljerna.

Jag fick ett kort svar från Högkvarterets ledningsstab att jag skulle så snart som möjligt få svar.

Innan det svaret kom, fick Bydén i juni ett brev till från mig där jag föreslog att man skulle kunna ordna en minnessten på Galärvarvskyrkogården såvida det inte gick att dela ut medaljerna.

Då jag i mitten av juni ännu inte fått svar skickade jag ett mejl till ledningsstaben hos ÖB och påminde. Svaret jag fick då vars att ärendet var överlämnat till stabschefen på MUST.

Men innan man hörde av sig därifrån fick jag i början av juli ett långt uttömmande brev från Medaljberedningen vid Försvarsmaktens Veterancentrum.

Där beskrev man reglerna för utdelning av medaljer och berättade att man sedan 2008 inte längre delar ut nedaljer postumt. I slutet av svaret skrev man att mitt förslag om minnessten på Galärvarvskyrkogården var intressant men att det krävde fortsatt beredning som inte var möjlig på grund av rådande semestertider.

Man lovade att återkomma i ärendet under hösten, vilket man givetvis inte gjorde.

Därför fick ÖB Bydén ett nytt brev från mig i februari 2019 där jag föreslog en minnessten  på Galärvarvskyrkogården.

Jag hade varit där med goda vänner och rekognoserat och tillsammans med dem skrivit ett förslag till text: ”Till MINNE av de kvinnor på underrättelsetjänstens C-byrå som 1939-45 i det tysta gjorde stora insatser för Sverige. De tvingades alla till stora uppoffringar – Jane Horney fick plikta med sitt liv. Vi hedrar deras minne.”

Jag bifogade även en bild som visade var på kyrkogården den kunde placeras. Jag föreslog att man skulle ta en vanlig natursten och sätta en metallplatta på den med den föreslagna texten.

För att få stöd för min sak gick jag även med i Fredrika Bremerförbundet och skrev en artikel i deras interna medlemsblad. Det stöd jag hade förväntat mig och delvis utlovats uteblev dock, delvis på grund av att man bytte ordförande.

Ärendet låg nu hos det allra hemligaste Sveriges försvar har, nämligen den Militära underrättelse och säkerhetstjänsten (MUST).

En vårdag i bilen på väg till släktgården i Bergslagen fick jag ett samtal från stabschefen hos MUST. Hon berättade kort och militäriskt att jag inom snart skulle bli kontaktad av en kapten C från MUST som skulle prata minnesplaketter med mig.

En tid därefter träffades kapten C och jag på ett av Thelins två kaféer i Garnisonen på Östermalm. Jag lyckades gå till det där han stod med en röd keps med reklamtext, vilket var hans kännetecken som jag skulle hålla utkik efter.

Jag var mycket konfunderad och misstänksam och undrade för mig själv vilken kontroll av mig man hade gjort och vilken bakgrundsinformation man hämtat in om mig. Min dotter som skjutsade dit mig satt några bord bort. I hemlighet tog hon några bilder på kaptenen och mig.

Kapten C visade sig vara en trevlig prick som berättade att han fått i uppdrag att se till att minnesplaketter sattes upp på de fastigheter där C-byrån haft sina lokaler under kriget. Han visade mig hur de skulle se ut och vad det skulle stå på dem.

Både kvinnor och män i C-byrån hedrades och inga namn nämndes. Det gjorde mig lite besviken då jag fortfarande hängde fast vid att Jane Horney krävde särskild uppmärksamhet.

Kaptenen berättade att han förhandlade med fastighetsägarna om att få sätta upp skyltarna, vilket i ett fall gick mycket trögt. Hans uppdrag var också att ordna en invigning för vilket han hade uppfattat att han fått fria händer.

Därför beskrev han hur han ville ha invigningen. En rote Jas-plan skulle flyga över på låg höjd, den ridande högvaktsmusiken skulle spela, tal skulle hållas m.m. Pampigt värre, med andra ord. Sånt gillade jag!

Han berättade att MUST fått uppdraget därför att man är traditionsbärare av C-byrån vilket innebär att man har som uppgift att ta hand om sin historia bakåt i tiden. Vidare sa han att Försvarsmaktens traditionsnämnd skulle tycka till.

Det är en märklig ”myndighet” då den lyder under Kulturdepartementet och inte Försvarsmakten. I den sitter statsheraldikern, som jag har haft en juridisk kontrovers med när jag skulle registrera bergslagsflaggan som ett varumärke.

Jag var rädd att han skulle reagera negativt när han såg mitt namn på nytt och ”straffa” mig för att jag vann över honom i varumärkesstriden.

Han gjorde inte det. Som vanligt hade jag oroat mig i onödan.

I mitten av juni 2019 kom det formella beslutet från Försvarsmakten, undertecknat av generalmajor Lena Hallin chef för MUST (Dnr FM2019-14518:1). I det slås också fast att invigningen ska ske våren 2020 i samverkan med Armémuseums projekt ”I rikets hemliga tjänst” som är en separat utställning om C-byråns kvinnor, bl.a. Jane Horney m.fl.

I september 2019 skrev jag till chefen för MUST och tackade henne för beslutet om minnesplaketterna men jag tyckte att kvinnorna skulle framhävas tydligare och att invigningen borde ske i samband med Veterandagen i slutet av maj 2020 m.m.

Sen drabbades Sverige och världen av pandemin.

MUST OCH INVIGNINGEN

Kapten C gick i pension och vid ett möte i början av februari 2020 hos Bilkåristernas högkvarter i en flygeldel i Centralstationen lämnade han över uppdraget till MUST-kollegan P, som även var verksam vid Försvarshögskolan.

Vid mötet fick jag uppdraget att skriva en artikel om C-byråns kvinnor, vilket jag också gjorde. (Se ”Bilkåristen” nr 2 2020 sid 20-22).

Sedan gick även P i pension och i somras fick jag beskedet att ärendet tagits över av stf stabschefen M vid MUST som sedan lämnat över till en annan M vid MUST som såg till att invigningen till slut blev av den 19 oktober i år.

Äntligen såg jag slutet på mitt ”projekt” som jag startade i mars 2018 och där jag skapat merarbete överallt i stads- och statsförvaltningarna, rört upp känslor och stökat till det för många.

Invigningsdagen var kylig och blåsig. Samling skedde vid Armémuseum på morgonen strax efter nio. Vi som var inbjudna gäster, bl.a. Jan Bergman, jag och min fru samt min kompis A och hennes man J möttes av ett stort sällskap där förmodligen många var ”hemliga”.

Där var MUST-chefen generalmajor Lena Hallin, FRA:s överdirektör Charlotta Gustavsson samt även mina kontaktpersoner kapten C, hans kollegor P och M. General Hallin höll ett litet tal där hon bl.a. nämnde mig vid namn

Då jag berättat för min kontaktperson att jag hade svårt att gå hade MUST hyrt en minibuss med chaufför. I den åkte jag och min fru plus några till.

Vi var tillsagda att inte fotografera. Försvarsmakten hade två egna fotografer som tog bilder hela tiden. Vi fick inte heller yppa något om förberedelserna inför invigningen som när, var och hur. 

Första anhalt var Sibyllegatan 49 där C-byrån hållit till i en stor lägenhet i slutet av kriget.

Nästa anhalt var Valhallavägen 132 där byrån höll till innan.   

FOTON: Försvarsmakten

Avslutningen skedde vid Karlaplan 4. På den adressen hade FRA startat sin verksamhet och plakettinvigningen gjorde överdirektören Gustavsson.

Vid alla tre invigningarna hade en man och en kvinna iförda uniformer modell Ä stått i stram givakt och mellan sig haft ett brett blågult sidenband. Med en guldfärgad sax som burits fram liggande på en  blå sidenkudde hade generalen och sedan överdirektören klippt av bandet, som rullats ihop och tagits om hand. Därefter blåste en trumpetare iförd Livgardets paraduniform en fanfar. Allt var lagom pampigt.

Vid Karlaplan hade en kvinna kommit cyklande, hoppat av och gått leende fram till mig, handhälsat och sagt att vi hat haft mejlkontakt. Då jag såg undrande ut sa hon att var A som svarat på mina brev till försvarsminister Peter Hultqvist.

Sedan kom en man i sällskapet fram och sa sitt namn och berättade att han jobbade på Försvarsdepartementet och hade läst akten med alla mina skrivelser och då upptäckt att vi nästan var grannar. Det var bara två hus mellan hans och vårt.

Därefter kom en kvinna i sällskapet fram och tog i hand och presenterade sig som chef för alla muséer med koppling till försvaret.

Detta visade trots allt att jag satt mig i viss respekt lite varstans.

SÅ HÄR BÖRJADE ALLTIHOPA

Jag hade köpt Jan Bergmans bok ”Sekreterarklubben” och i slutet av den upptäckte jag att han skrivit om en C-byråkvinna som varit anställd vid svenska legationen i Budapest och varit länk mellan byrån och Raoul Wallenberg.

Hon hette Margareta Bauer. Namnet lät bekant och det visade sig snabbt att hon var moster till A, som var en av mina närmaste vänner.

A hade ingen aning om att mostern hade haft ett hemligt liv men förstod nu varför hon innan hon gick bort hade skaffat sig en dokumentförstörare.

A och jag träffade Jan Bergman som hade mycket intressant och spännande att berätta, bl.a. om Jane Horney, vars öde fascinerat mig sedan 1980-talet då jag såg tv-serien.

Jan Bergman ordnade ett möte med Janes brorsdotter Eva och vi träffades på Riksarkivet där hon visade oss släkten Horneys arkiv som inte är tillgängligt för vem som helst. Jag fick se foton och dokument som handlade om Jane.

Det jag fått veta av Jan Bergman och Eva och det jag läst mig till, fick mig att tända till och starta den fleråriga kamp som ledde fram till att skyltarna invigdes i oktober i år.

Eva som gjort allt hon kan för stoppa alla falska och felaktiga beskrivningar av hennes faster förstod mitt ärliga uppsåt att få upprättelse för C-byråns kvinnor.

Därför blev min kompis A och jag och våra respektive inbjudna till Uppland i juli 2018 då Eva och hennes närmaste hade en högtid vid släktens grav för att hedra Janes 100-årsdag. Sedan dess har vi sporadisk kontakt, främst via Facebook.

Jan Bergman och jag fortsatte vår kontakt och vi har utvecklat en slags vänskap då vi fann att vi hade en hel del gemensamma upplevelser och även intressen.

./.