Ohemult kommunalt gatukostnadskrav

År 1966 antog Sollentuna kommun en stadsplan för bl.a. det kvarter där vår kåk ligger. Planen omsattes i praktiska åtgärder flera år senare och arbetet med att anlägg nya vägar, trottoarer m.m. var i full gång när vi flyttade dit i december 1970.

Bland annat gjordes vägen utanför vår fastighet om till en smal gång- och cykelväg. Det ledde till att vi fick infart från gångvägen, som blev förbjuden för biltrafik. Det gick inte att komma in med bil på tomten. Ingen hittade till oss. Sophämtning och tidningsutbärning uteblev veckovis. Det blev bara problem och jag tvingades bygga om infarten, men trots det gick det inte att få in en lastbil på tomten. Det i sin tur fördyrade de om- och tillbyggnader som jag lät göra på kåken.

År 1979 fick jag ett brev från kommunen, som krävde mig på 16 170 kr i gatubyggnadkostnad. I dagens pennningvärde motsvarade det ca 60 000 kr. Enligt byggnadslagen, med anor från mitten av 1940-talet, har kommunen rätt att kräva betalning av fastighetsägarna för de kostnader man haft för att genomför planen.

Jag kände inte för att betala detta. Framför allt med tanke på att fastigheten mittemot min fått utökad tomt (den del av gatumarken som blev över när gångbanan anlades), en bra infart från en granngata  och dessutom sluppit att betala gatukostnader överhuvud taget.

Processen fortgick och Villaägarförbundet lyckades få ned kravet på min fastighet till 10 660 kr, vilket idag motsvarar knappt 30 000 kr. Då fick jag ett nytt krav från kommunen.

Jag började läsa byggnadslagens förarbeten, propositionstexten m.m. och fann att kravet på gatubyggnadskostnad kunde jämkas om en fastighet led men av planen. Det gick t.o.m. att jämka ned till noll!

Jag fick ihop en skrivelse på sex sidor plus diverse bilagor som jag avsände till kommunen våren 1982. Sen blev det helt tyst från kommunens sida. Jag vägrade nämligen att betala någon gatubyggnadskostnad överhuvud taget. Dessförinnan hade kommunen avkrävt mig en inteckning, som säkerhet för den obetalda gatubyggnadskostnaden, när jag hade begärt bygglov för en tillbyggnad.

Åren gick. Efter fem år kollade jag hur lång preskriptionstiden var för krav på gatubyggnadskostnad. Det svar jag fick från Villaägarförbundets jurist var inte helt klart: antingen tre år eller tio år. Jag lät saken bero.

Åren gick. När femton år gått begärde jag tillbaka inteckningen, som kommunen hade. Jag fick den, utan problem och kommunens krav på mig är nu sedan länge preskriberat.

Sannolikt hade min långa skrivelse hamnat på tjänsteskrivbordet hos någon ingenjör hos kommunens byggnadsnämnd, som suckat och lagt den underst i högen. De timmar jag hade lagt ned på att sätta mig in i lagstiftningen och författat min skrivelse hade lönat sig. En bra timpenning.

Alltså: får du ohemula krav. Kolla det rättsliga läget, vägra betala och skriv så långa inlagor du kan. Det tröttar ut motparten.