Sveriges mineralersättning är skamligt låg

Bergslagens jordbrukande bergsmän lade tack vare malmen,  skogen, vattnet och sitt arbete grunden till det Sverige vi har idag. Då insåg man malmens värde. Idag skänker vi bort den. Det är dags att ge markägarna skälig ersättning.

 När jag gick i skolan på 1950-talet fick jag lära mig att skogen, malmen och vattenkraften var de tre naturtillgångar som Sveriges välstånd vilade på. Skogen gav oss papper och trävirke. Från kraften i det strömmande vattnet kom elektriciteten som drev malmtågen från Norrbottens järngruvor.

Dessa naturtillgångar, främst malmen, spelade en ännu större roll om vi går tillbaka i historien ett par hundra år. Men det var inte järnmalmen i norr som då byggde vårt land. Den malmen var obrukbar då den innehöll fosfor.

Det var bergsmännen i Bergslagen som ifrån 1200-talet och de kommande sexhundra åren med sitt slit gjorde landet till världens största exportör av järn och som bidrog till att Sverige blev en stormakt.

Bergsmännen var bönder som var skyldiga att göra järn av sin malm och kol av sin skog. Som ersättning slapp de vissa pålagor, bl.a. att via roteringen bli utskrivna som soldater. Därför finns det inga soldattorp i Bergslagen.

Vi var ständigt i krig och utan inkomsterna från järnet hade det kunnat slutat sämre och vi hade idag kunnat haft danska eller – hemska tanke – ryska som modersmål.

Behovet av ovanliga metaller har ökat dramatiskt. De används till batterier m.m. för att möjliggöra den gröna omställningen men även till halvledare och annat som vi behöver för att få vår digitaliserade vardag att fungera.

I Bergslagen har man brutit järn, koppar. zink, bly och kobolt men även nickel, volfram och svavel.  Det finns fortfarande fyndigheter  men de anses inte brytvärda just nu.

Dessutom finns det bl.a. grafit, indium, platina, beryllium, vismut, tenn och kanske även flusspat. Dessa innovationskritiska mineraler och metaller finns bl.a. i  varphögar, anrikningssand och nedlagda gruvor. 

Det var först på 1800-talet man kunde börja använda den fosforhaltiga malmen i norr för att göra järn och LKAB bildades 1890.

Mellansverige har idag bara tre metallgruvor i drift, nämligen två i Bergslagen – den i Garpenberg och Lovisagruvan i Stråssa – samt Zinkgruvan utanför Askersund. I dessa bryts zink, koppar, bly och guld samt lite silver.

Med tanke på det ökade behovet av olika metaller och mineraler kanske nya gruvor i Bergslagen kan komma att öppnas. Prospektering pågår.  Även om nya fyndigheter hittas är det lång  väg till driftstart och det är många faktorer som påverkar.

Det krävs tillstånd, riskvilligt kapital som kan bekosta brytning och anrikning av det man får fram samt världsmarknadspriserna som påverkar om det går att hitta köpare. 

Ovanpå detta har du miljöaspekten som lägger sig som en blöt filt över det mesta som påverkar de närboende. Vem vill ha ett vindkraftverk eller ett dagbrott och stora varphögar som granne?

För att få okej från kommuner som inte vill ha vindsnurror har man börjat ersätta dem med en peng som de t.ex. kan bygga en simhall för eller något annat som kommer invånarna till del.

Som markägare har du bara rätt till grästorvan. Det som finns därunder kan i princip vem som helst muta in och exploatera. Det  gäller även om din mark är klassad som nyckelbiotop – gruvlagarna tar över.

Sverige är generöst och skänker bort sina mineraltillgångar. Det är därför utländska gruvbolag gillar att prospektera och provborra i vårt land.

För varje miljon kronor i värde som gruvbolaget tar upp får staten 500 kr i ersättning. Markägarna får dela på 1 500 kr så sammanlagt får de två promille.

Andra länder har helt andra siffror. Det handlar då om tiotals procent eller mer! Så långt behöver vi inte gå. En ändring från promille till procent borde vara ett minimum och jag tycker att  fem procent känns rimligt. Det borde gruvbolagen kunna acceptera.

Slutsats: Den skamligt låga mineralersättningen till markägarna borde höjas och berörda kommuner få hälften av statens del.