Vår kåk till salu och visas idag den 12 september

Efter att ha bott där i mer än ett halvt århundrade ska vi lämna vår gamla kåk som fyller 100 år nästa år (och kan räknas som antikvitet då). Jag tycker det är för jobbigt med trappor och två våningar plus källare och tomt. Jag kan varken skotta, kratta eller klippa gräs så vi har bestämt att  flytta till en trea på nedre plan ett kvarter bort. 

https://www.skandiamaklarna.se/hitta-hem/villa/sollentuna/fagelsangen-helenelund/109451070/'

Allra först hade vi pratat om att skänka kåken till våra två barn som tänkte hyra ut den och tjäna på det samt tillgodogöra sig den värdestegring de kunde få om de sålde den om tio år. Som motprestation skulle betala våra lån på vår nya bostad samt ge oss ett miljonbelopp.

Efter moget övervägande bestämde jag att vi inte skulle¨göra det utan kåken skulle säljas. Vi kontaktade tre mäklare i Sollentuna. Den förste var från Husman Hagberg och vïsade sig vara en f.d. skolkamrat till vår son. 

Han hörde av sig för att jag hade fyllt i nåt jag hittat på fejsbok där jag kunde få kåken värderad om jag lämnade lite uppgifter, vilket jag hade gjort. Han skulle ha  1,2 % på försäljningspriset vilket blir nästan 110 00 kr om vi får 9 miljoner för kåken.

Då vi styckat tomten och har dotterns familj som grannar har vi inget staket som visar var tomtgränsen går. Det menade HH-mäklaren var mycket viktigt att vi satte upp innan vi hade några visningar.

Sedan hade vi en mäklare till som var från Bjurfors. Han skulle också ha 1,2 % för att sälja vår kåk och var väldigt  angelägen och skulle ge oss rabatt på besiktningen. Nån dag efter var han tillbaka och gav oss ett färdigt och av honom undertecknat kontrakt där han åtog sig att sälja vår kåk.

Han sa inget om att vi behövde ett staket. I stället tyckte han att vi  skulle vitmåla furutaket från 1970-talet vitt i kök och matrum och då även väggarna.

Eftersom jag är med i Villaägarna kollade jag deras rabatter på hemsidan. Där stod att Skandiamäklarna gav oss som medlem 5 000 kr i rabatt. Inte dumt, tänkte jag och tog kontakt.

Mäklaren Marie kom och kollade kåken- Hon sa inget varken om staket eller vitmålade tak. Vårt trettio år gamla Puustellikök tyckte hon var ok då färgen - grågrönblått - var inne just nu.

Hon fick vårt uppdrag att sälja kåken då hennes arvode var 65 000 kr. När jag sa att jag ville ha Villaägarrabatten på 5 000 kr suckade hon och sa att hon redan hade gått ned så långt hon kunde. Ok, sa jag. Det blev ju i alla fall billigare, jämfört med de två andra mäklarna.  

Nu hände det mesta snabbt. Inom en vecka var det  mesta förarbetet klart. Med mina ritningar som grund togs nya justerade fram. Fotografen tog vidvinklade bilder som fick rummen att se större ut.

Besiktningskillen fixade även mätning av kvadratmeterytan och energideklarationen. Det visade sig att mätningen jag hade gjort för flera år sen inför nån fastighetstaxering var fel.Kåken blev nu 20 kvadratmeter större. fråm 123 till 143! (Mëd snedtak är det inte lätt att göra rätt.) . 

Energideklarationen gav resultat "Energiklass C", vilket är jättebra för en gammal kåk som vår. Det är många nybyggda som inte når dit. Solpaneler, tilläggsisolering och nya fönster bidrog no g till att kåken hamnade i den klassen.

Detta kostade 21 250 kr (besiktningsprotokoll och försäkring för dolda fel 15 850 kr, mätning av bostadsytan 2 900 kr, energideklaration 3 000 kr). Kåken lades ut på Hemnet, vilket kostade ytterligare drygt 7 200 kr.

Sammantaget blir detta ca 30 000 kr, vilket man inte kommer ifrån oavsett vilken mäklare man anlitar.

Hittills, dvs. till den 12 september, har mer än 4 200 kollat vår annons på Hemnet, 94 har sparat den och 15 har sparat visningstiderna.

Den första visningen är idag den 12 september kl 17.30-18.30. Det räcker att två är intresserade och börjar buda.

Näst visning är på söndag eftermiddag. Jag återkommer i ärendet.

Det är billigt att bo i vår kåk. Månadskostnaden är ca 2 600 kr och då ingår värme, el, VA, sopor och sotning. Sen tillkommer fastighetsavgiften på ca 775 kr per månad.

Folk är oftast mycket hjälpsamma

Jag är sedan några år funktionsvarierad, dvs. handikappad, och behöver ofta hjälp av andra personer för att leva ett någorlunda normalt liv. På grund av hög ålder och diverse åkommor har svårt att gå, ramlar ofta både inom- och utomhus, hör dåligt, kan inte längre skriva för hand, pratar otydligt och för tyst m.m. Den främsta orsaken till detta beror Parkinsons sjukdom som jag haft sedan sju-åtta år tillbaka.

Detta innebär att mina närmaste, dvs. släkt och vänner, drabbas av min oförmåga att utföra det som jag, när jag frisk, tog för givet. Nu kan jag inte simma, cykla, springa, hoppa och knappt gå över huvud taget. Det som tagit en minut att gå tar nu tio - med rullator.

Det beror inte på att mina muskler saknar den styrka som krävs utan det är min hjärna som inte vill det.

Jag har ett typiskt Parkinsonsymptom som innebär att fötterna fastnar i golvet/marken och jag kommer inte loss. Det sker när jag befinner mig i trånga utrymmen som en bostad eller butik samt när jag ska in eller ut ur en hiss eller svängdörr.

Det går att lura hjärnan för att få fart på fötterna, genom t.ex. att stå still, tänka på något annat m.m. men det funkar inte längre för mig. I alla fall inte alltid. Det verkar som min hjärna lärt sig att inte bli lurad.

När jag kommer med rollator eller käpp och ska in i en hiss och mina fötter stannar får jag nästan alltid frågan "Behöver du hjälp?" Tyvärr tackar jag nej för den  hjälpsamme kan inte göra något.

Däremot när jag med min rullator ska krångla mig in genom en vanlig dörr och får frågan tackar jag alltid ja (även om skulle klarat mig på egen hand).

När jag nyttjar färdmedel som tåg, buss, t-bana och kommer med käpp eller rullator får jag nästan alltid hjälp, framför allt av personer med utländskt utseende, såväl invandrare som turister. 

Sitter en invandrarkille på en plats i en fullsatt t-banevagn och ser mig komma flyger han snabbt upp, och erbjuder mig sin plats. 

Likadant är det om han sitter på en plats reserverad - enligt skyltningen -för "tjockmagad gubbe  med käpp" fast då ser han skamsen ut och ber nästan om ursäkt.

Svennar sitter numera oftast kvar. De bryr sig inte om en äldre man med handikapp som krampaktigt försöker hålla sig upprätt och står en meter bort i mittgången. Det gäller även svenskfödda kvinnnor med småungar som tar upp flera sittplatser när mittgången är fylld av hjulbenta panschisar med knakande artrosknän .

När jag var liten gosse på 1950-talet var det självklart att lämna sin plats åt någon som var äldre, oavsett  handikapp eller inte. Det verkar ha skett en kulturell förändring. 

Att unga invadrarkillar beter sig helt annorlunda än svenska hänger kanske ihop med att synen på oss äldre varierar mellan Sverige och andra länder och den uppfostran ungar får.

Pendeltågsstationen vid Stockholm City har i stort sett bara en soffa för sittande. En gång när jag trött kom haltande med min käpp och sökte en plats att sitta på var det ingen av de yngre och medelålders som satt där som såg mig och erbjöd mig sin plats. 

Trots att jag gick några meter framför dem hostande och harklande för att få deras uppmärksamhet fortsatte de att sittande stirra ned i sina mobiler. Jag vågade inte be om en plats att sitta på. Vad hade jag gjort eller sagt om de fortsatt att ignorera mig?

Jag ber sällan om hjälp när jag är ute i samhället. Det bero på att jag ofta erbjuds hjälp eftersom en majoritet av mänskligheten är empatisk och så gärna vill hjälpa till. 

Den mesta hjälpen får jag av min fru sedan 55 år tillbaka. Utan henne skulle jag inte klara mig, Jag har börjat lära mig att be henne om hjälp trots att jag försöker klara så mycket  jag kan på egen hand.

De personer jag träffar oftast, dvs. kompisar och släktingar, reagerar olika på mig och mina "varierade  funktioner". Men det gäller även totala främlingar.

De ena är den empatiske, som håller koll på mig och ser hur jag klarar mig utan att vara påträngande på något vis. 

Han eller hon väntar in mig om jag kommer efter övriga i sällskapet, hjälper mig att hämta mat etc. Det ger mig en känsla av trygghet. 

Den okände empatiske frågar om jag behöver hjälp när de ser att jag hamnat i svårigheter. 

En dag när jag skulle in på en lunchkrog, som hade ett för högt trappsteg för mig att komma in med rullatorn, kom en gäst som satt och åt och frågade om jag behövde hjälp. Det var givetvis en nysvensk som inte var född här.

Den andre är vanligast och är som svenskar i allmänhet. De bryr sig inte men ställer upp om jag ber om hjälp. 

Det har t.ex. handlat om att jag inte kunnat kränga på mig jackan eller ryggsäcken eller ta upp nåt jag tappat. Ingen har vägrat att hjälpa mig.

Jag ber sällan om hjälp eftersom jag envisas med att försöka klara mig på egen hand. Ibland går det bra och ibland inte, viket fick en kompis att säga att jag bluffade och inte alls var så dålig.

Jag måste lära mig att be om hjälp och inte tacka nej när jag erbjuds det - även om jag skulle klara mig utan.