Jag var en kugge i maskineriet

Vanvårdsutredningen har rapporterat om det tusentals tvångomhändertagna barn - nu vuxna - som farit väldigt illa hos fosterhem och på institutioner. På 1960-talet när jag var nybliven landskanslist på länsstyrelsen var jag en liten, liten kugge i det här maskineriet.

En del av mitt jobb på landskansliet (en del av länsstyrelsen på den tiden) bestod i att föra anteckningar när barn och alkoholister skulle tvångsomhändertas. Det fanns inga länsrätter, utan det var byråkraterna på länsstyrelsen som fattade besluten.

Socialnämnden presenterade en utredning och begärde att länsstyrelsen skulle besluta om tvångsomhändertagande av barn respektive tvångsvård av alkisar, oftast vanliga A-lagare. Beslutet fattades av en förste länsassessor. Men innan beslutet togs förekom förhör, där modern (sällan en pappa) fick "komma till tals" om det handlade om barn.

Jag minns ett fall där det som "bevisning" fördes fram utsagor från grannar som kunde intyga att modern haft "spring av karlar" och att "hon ställt ut soppåsar i trappen". Det skulle alltså vara bevis på att hon var lösaktig och att hon inte kunde sköta hemmet.

Jag blev ibland fundersam över hur beslut togs och hur bristfälligt underlaget var. Men, som sagt, min roll var ju att sitta still, hålla käften och så gott jag nu kunde anteckna vad som sas. Mina ganska tunna och kortfattade anteckningar lades sedan till handlingarna och blev en del av ärendets vidare färd bland olika sociala inrättningar och följde personerna livet ut.

Beslutsfattaren, förste länsassessorn Johansson, var en gammal man (ungefär samma ålder som jag har nu. Sic!) som ofta upptäcktes sovande på sitt tjänsterum. När en A-lagare en gång förhördes för att förpassas till torken uppgav A-lagaren, på en direkt fråga om sin alkoholkonsumtion att han drack två kvartingar om dagen. Johansson såg konfunderad ut, vände sig till bisittande länsassessorn och frågade vad en kvarting var för något. Svaret blev en halvbutelj.

Så gick det alltså till på 1960-talet.