Det där med barn och barnbarn

Jag skulle aldrig gifta mig, aldrig flytta till Stockholm, aldrig skaffa barn ... Nu har bott i Storstockholm i över 40 år, varit gift lika länge och har två barn och två barnbarn. Se hur det kan gå!

Barnbarn, ja... Innan jag var morfar så var det många i min omgivning som hade barnbarn. Det var det allmänna samtalsämnet och jag var aningen trött på det, då jag inte hade några egna barnbarn. En kvinnlig arbetskamrat som inte heller hade barnbarn var också trött på omgivningens barnbarnsprat. En gång när hon satt med sina väninnor som alla hade barnbarn och pratade om Elin, Emma, Oskar och allt vad ungarna hette började min kamrat att prata om Max. Väninnorna lyssnade vänligt men fortsatte mest att prata om sina egna småttingar. Min kamrat fortsatte att prata om Max, som åt, bajsade, sov och hade sig. Sedan avslöjade hon att Max var hennes dotters lilla hund. Tablå och ridå.

Jag kunde inte förstå tjusningen med barnbarn innan jag fick egna. Visserligen blir det stökigt med leksaker och prylar över hela huset och dom kräver all uppmärksamhet (vilket dom också får, framför allt av sin mormor, dvs. min fru).

Det är alltid roligt när dom kommer men det är lika roligt när dom går. Och när dom gått så börjar man att längta efter dom igen.