Å 17, jag har utsetts till "el-dsjäl" av elbolaget

 

Fem eldsjälar tilldelas Energiklappen 2023

Tidigare i vinter bad Linde energi allmänheten att nominera sina lokala hjältar till Energiklappen. Den 10 december stängde nomineringarna, och nu har det kommunägda energibolaget utsett sina vinnare. Totalt får fem lokala eldsjälar, dela på 30 000 kronor, något som säkerligen värmer lite extra i jultider.

För fjärde året i rad delar Linde energi ut Energiklappen, ett pris man instiftat med syfte att lyfta fram och uppmuntra lokala eldsjälar, initiativ och projekt som sprider värme och gör skillnad för andra, i Bergslagen. Årets totalt fem pristagare spänner brett från kultur till välgörenhet, och är alla riktiga eldsjälar inom sitt område.

Årets pristagare samt motivering nedan:

Björn Thärnström, upphovsman till Bergslagsflaggan och Bergslagsutställningen i Stråssa By.

Foto från lindeenergi.se

Björn har lyft fram Bergslagen och Stråssa i flera sammanhang, utställningen, flaggan och gruvan. Björn har dessutom skrivit en bok, som kommer ut i början av 2024, på 200 sidor om Stråssa gruva. Han har idéer hela tiden och det som nu ligger på ”rull” är bland annat en vandringsled mellan olika gruvor samt letandet efter en vänort i Skottland.

– Det här känns jättekul! Framför allt för byn Stråssa, som hamnat lite utanför. Bergslagen och Stråssa behöver all uppmärksamhet de kan få. Roligt även för mig, som kommer att fortsätta göra mer för Stråssa framöver, säger Björn.

– Pengarna kommer väl till nytta. Jag håller på att avsluta ett projekt jag drivit sedan två år tillbaka, nämligen att skriva en bok om Stråssa gruva. Den är upplagd ungefär som den utställning som finns i byföreningen hus Navet i Stråssa. Den blir på ca 200 sidor, är lättläst, har många bilder och kommer ut i början av nästa år. Pengarna kommer att bli ett bidrag till tryckningen av den, då jag ger ut den i egen regi.

Sven Persson, allt-i-allo i Ullersäters Bygdegårdsförening.

Foto från lindeenergi.se

Sven är en tusenkonstnär och sköter om allt gällande Bygdegårdsföreningen. Han är snickare ibland och ljud/ljus ansvarig ibland. Han tar tag i allt gällande fastigheten, fixar busskur om det behövs , rustar uthus och fixar till anslagstavlor.

– När jag fick besked om detta så blev jag väldigt överraskad, mycket glad och lite rörd. Jag vill tacka de som nominerat mig, säger Sven.

– Jag har inte riktigt bestämt mig vart vinstpengarna ska gå till, men att bjuda ut särbon på en god middag och en gåva till bygdegården som ligger mig varmt om hjärtat är ganska säkert.

Elin Olofsson, grundare av Gåvoboden i Lindesberg.

Foto från lindeenergi.se

Elin är en ung entreprenör som osjälviskt samlar in diverse saker och kläder till behövande för att sedan gratis dela ut detta i sin butik i centrala Lindesberg. Elin ser både till att saker används igen och att de kommer till de som verkligen behöver det. Ständigt på jakt efter återbruk och samtidigt matcha detta mot de ”önskelistor” som finns från behövande.

– Det känns fantastiskt att få denna utmärkelse! Efter en otroligt tuff höst och vinter så var detta väldigt välkommet. Det är så roligt att initiativet uppskattas och att så många hjälper till för att få det att fungera. Jag blir så glad över att det finns så många godhjärtade människor, säger Elin.

– Vi kommer lägga pengarna på vidareutveckling av Gåvoboden, renoveringar i lokalen och en efterlängtad kaffemaskin!

Jesper Hugosson, eldsjäl på Estetiska programmet i Lindesberg.

Foto från lindeenergi.se

Jesper är ett av de nav som musiklivet i Lindesberg snurrar runt, dels på Estetiska programmet, men också på olika publika tillställningar där han ofta rent ideellt ställer upp med sin musik.
Han sprider alltid glädje och värme runt sig och sprider alltid sitt leende var han än uppträder.

– Det känns verkligen jättekul att få denna uppskattning genom Energiklappen, säger Jesper.

Det kommer få mig att vilja jobba ännu hårdare i framtiden.

Pengarna kommer gå till något inom musiken, kanske ett instrument till.

Ove Magnusson, lokal kulturivrare i Guldsmedshyttan.

Ove sätter alltid Bergslagen i fokus och framför allt Stripa kulturmiljö och den forna gruvverksamheten, vika han än möter.

En eldsjäl som alltid är på gott humör och har olika projekt på gång, som Stripabryggeriet där konserter och andra kulturevenemang med artister från när och fjärran genomförs, med gott stöd från kulturföreningen Kronohyttan.

– Det känns fantastiskt kul och hedrande, men synnerligen oväntat, att få vara en av pristagarna till Energiklappen. Jag tänker nog att pengarna skall gå till kultur i någon form här i Guldsmedshyttan, säger Ove.

 

Bilder samt motiveringar är hämtade från Linde energi.

Publicerad 20 december 2023 klockan 09:37

---

Camilla Lagerman , camilla@lindenytt.com

Senast jag åkte fjärrtåg var länge sedan

Jag har inte åkt andra tåg än pendeltåg de senaste 20 åren men igår var det dags igen. Det var en upplevelse att färdas genom vinterlandskapet mellan Stockholm och Göteborg på tre timmar med SJ:s snabbbtåg. Anledningen var att hälsa på min åldrige broder som bor i Ulebergshamn. Därför var vi tvungna att byta tåg i Göteborg och ta det som gick vidare till Strömstad.

Först måste vi fixa biljetter via datorn. Då min fru inte riktigt litar på sig själv (och numera inte mig heller) kallades vår dotter in för att hjälpa oss så vi gjorde rätt. (Hon bor granne med oss så det var nära för henne.)

Då jag på grund av mina sjukdomar överlåter mer och mer till min fru så la jag mig inte deras biljettbestyr.

Nåja, vi fick våra biljetter som skrevs ut i tre exemplar; ett vardera till oss resenärer och ett för säkerhets skull även för resväskan,  allt enligt fruns önskemål.

Det var vår första gemensamma tågresa sedan början av 1970-talet och min sedan säkert 20 år. Så det var lite nytt och annorlunda.

Resdagen var vi uppe tidigt, trots att tåget skulle gå först kl 9.30 från Cst (som Stockholms centralstation förkortas internt inom SJ, vilket jag minns sedan jag sommarjobbade 1963-65 på SJ:s huvudförråd i Örebro och där Lfx var förkortning för Lagerföreståndarexpeditionen,)

Åter till huvudspåret (lite av en vits, en dag som denna?) och vi fick skjuts till pendeltåget med vår gemensamma tunga jätteväska plus min lättaste rullator (jo, den stavningen rekommenderas av Språkrådet då den rullar och inte rollar som ett flygplan.)

Prick åtta var vi på pendelstationen i Helenelund. Alldeles för tidigt men min fru räknade med att nån avgång kanske var indragen. Det var ju vinter och snö och man visste inte heller om facket klagade på nåt och strejkade.

Vi hade gott om tid och letade oss upp till Cst där man skulle ned till perrongerna där tågen avgick. Vi kollade ljusskylten. Det stämde med vad vi sett på datorn; perrong 11 men det stod att tåget var försenat en kvart. Ny avgångstid kl. 9.45.

Vi blev lite oroliga då vi våra 30 minuter vi hade till tågbytet i Göteborg (som jag anser är Sveriges största småstad) hade minskats med 50 % till en kvart. Men fruns minsta syster som bott länge i Göteborgstrakten hade berättat att perrongerna ligger samlade nära varandra.

Vi hade alltså gott om tid så vi gick och tog en fika, fast bara jag. Det blev givetvis en stor fluffig croissant (för att reta alla muslimer och även Åkesson, som inte begriper varför).

Vi var åter på väg till perrong 11 en haltimme innan avgång och fick veta att tåget skulle gå från perrong 8 i stället. 

Det var som en film av Tati, men skillnaden var att det hördes i högtalarna vad som sas, vilket det inte gjorde i filmen och inte heller när jag åkte tåg senast. Bravo SJ - en förbättring! (Eller om det är Trafikverket som ska hyllas för det?)

Tåget från Göteborg kom sakta glidande in till perrong 8 kl 9.30 där vi uppmanades av en kvinnlig tågvärd att kliva åt sidan så de avstigande - dvs. de"goa gubbarna" och dito gummorna - kunde komma fram med sitt gepäck. 

Vi fick stå i kyla till nästan kl. 9.50 innan det var städat och vi kunde kliva in och försöka leta rätt på våra platser. 

Då vi inte åkt med ett så modernt tåg förut hittade vi först inte sittplatsnumren. De satt ovanpå rygstödet ut mot mittgången. Fast bara en del av dem. Ca hälften saknades. I stället för 12 stod det bara 2 och i stället för 34 fanns bara siffran 3 kvar. Vid vissa säten fanns inga numer kvar alls.

När vi bokade så fick vi två fönsterplatser med ett fast bord mellan oss, precis det vi ville ha. Men i verkligheten var våra platser visserligen vid fönstret men efter varandra.

På den ena satt redan en kvinna som vi motade bort. Platsen bredvid var ledig så där satte vi oss.

Tåget körde iväg och när tågvärden, som verkade vara uppvuxen i ett tidigare öststatsland, kollade våra biljetter påpekade vi att vi inte fått de fönsterplatsere vi bokat, blängde hon på oss och sa nåt muttrande och försvann. 

Vi såg aldrig mer till henne (Kanske hon kastades av tåget mellan Katrineholm och Skövde? Jag vet inte. Bara gissar.)

Efter stoppet i Skövde behövde jag kasta mitt vatten (dvs. gå och pissa på svensk arbetarpsrosa). Toaletten i vår vagn hade en handtextad skylt där det stod "Ur funktion". Mitt vatten var väldigt påträngande och jag sände ett stilla tack till den som hittat på inkontinensblöjan för män.

När jag lyckats få undan ett par skjutdörrar och kom vidare in i nästa vagn och nådde den räddande toan, som dessutom var ledig, gick dörren inte att låsa. 

På återvägen till mitt säte vid frun såg jag att helt intakta platsnummer fanns även uppe på hatthyllskanten, (Hur 17 skulle man veta det om man inte åkt med just dessa vagnar förut?)

Resan gick vidare genom det vintriga västgötska landskapet till den största staden i det landskapet. Men innan vi rullade in till perrongen så var det ett tillfälligt stopp. Det hade tidigare under färden hänt att tåget saktat in och nästan stannat

Dessa miniförseningar sammantaget gjorde att vi missade tåget mot Strömstad med ca två stackars minuter. Nu fick vi vänta 1,5 timme tills det var dags för nästa tåg att avgå.

På stationen letade vi efter en bagagebox där vi kunde ställa vår väska medan vi skulle ta en eftermiddagsfika. De vi strax fick syn på hade samma handtextade skylt som jag sett på tågets toadörr. Jag frågade en vakt var det fanns flera boxar och fick veta att de fanns en trappa ned.

Vi lyckades lista ut hur man skulle göra för att låsa och betala för lånet av förvaringsboxen en timme, vilket kostade nästan 70 spänn. Då förstod jag varför nästan alla var lediga. Svinaktigt dyrt. Som att parkera bilen i Stockholms innersta stad.

Var skulle vi fika? Senast jag varit på stationen i Göteborg var våren 1968 när jag gick första delen av landskanslistkursen i Folket hus, som låg rätt nära (såvitt jag minns).

Plötsligt såg jag en skylt där det stod "SJ Lounge". Där borde vi kunna sitta och vänta till vårt lokaltåg skulle avgå. För att komma in måste man visa en sån där fyrkantig tryckt labyrint som fanns på våra biljetter. 

Men när jag stod där och fumlade för att få avläsaren att titta på min fyrkant kom en annan resenär ut genom dörren. Då passade vi på att smita in. 

Då jag hade min rullande rollator med mig försökte vi ta hissen upp till loungen. Den var märklig. För att få den att under mycket stönande och knirkande först komma ned och öppna sig och köra upp var man tvungen att hålla knappen intryckt hela tiden. Så fort man släppte den stannade hissen.

Väl uppe så förstod vi att loungen inte var till för oss arbetarbarn utan enbart för dem som åkte med SJ i första klass. Men ingen kollade vår biljett då dom trodde vi visat den när vi kom in längre ned.

Nu slutar jag mitt orerande om min resa med SJ nådens år 2023. 

Vi kom med tåget mot Strömstad som var varmare än SJ-tåget Stockholm-Göteborg, då vi haft ytterkläderna över oss som täcke för att inte frysa.

Väl framme vid vår avstigningsstation Dingle - mitt i ingenting och kolmörkt - blev vi upphämtade av svägerskan i bil och körd till deras bostad två mil bort. 

Vår resa som startat hemma hos oss i Sollentuna kl. 8 avslutades hos min bror och hans hustru i Ulebergshamn kl. 17 (dock samma dag i alla fall. Man får vara glad för det lilla). 

Den kostade oss 1 500 kr för tågresan. Suck!