Mazariner eller surdegslimpor?

För många år sedan hälsade vi på hos Manne R, bonde och f.d.  kommunalråd. Han var änkling sen något år tillbaka och bjöd stolt på fika och hembakade kakor. Han hade aldrig förut varken lagat mat eller bakat, men som änkling fick han lära sig det. "Det finns ju recept och kokböcker" var hans svar på vår fråga "Hur?" 

Jag trodde då att jag aldrig någonsin skulle kunna tänka mig att baka. Men man ska aldrig säga aldrig. Nu har det skett. Jag har bakat. Det blev mazariner.

Mazariner har jag alltid gillat. Jag minns att min mor handlade sådana hos Konsumbageriet på Norr i Örebro. Senare köpte jag mazariner i ett bageri på Gustavsgatan där jag senare bodde med min mor.

När jag för snart tjugo år sedan i ett par år var kund hos en reklambyrå hade vi alltid möten med byrån på fredagar och på eftermiddagen när det var fikadags, Det var en trevlig avslutning på arbetsveckan och om mötet blev kort var jag hemma tidigare.

Som kund kunde jag ställa krav. Det var ju jag som attesterades deras fakturor. Ett av mina krav var att det alltid skulle finnas färska mazariner till fikat hos byrån - och detta trots att det förmodligen bara var jag som verkligen uppskattade mazarinerna. Det skulle dessutom inte vara nåra fuskmazariner från snabbköpet utan riktiga från närmaste konditori fyllda med smarrig mandelmassa.

Så blev det också, vecka ut och vecka in. Gustaf S. - som var chef på byrån - blev miljöskadad. Varenda gång sedan dess tänker han på mig när han ser en mazarin. Om han gått på terapi för att bli kvitt dessa hemska tvångstankar vet jag inte. Han kanske borde göra det.

Åter till ämnet för detta blogginlägg, nämligen att jag - helt utan personlig hjälp - utan bara med ett recept på egen hand bakat egna mazariner! Dessutom flera gånger. Även glutenfria, då jag har två svägerskor som inte tål gluten.

Till första satsen tog jag fullkornsmjöl, av misstag. Men de blev helt ätbara i alla fall. Det svåraste var nog att få till det sista momentet när florsockerlösningen ska på toppen. Det är inte helt lätt att få till den  rätta blandningen florsocker och vatten. Risken är att lösningen blir för tunn.

Jag var riktigt stolt och berättade om mitt allra första bak med ord och bild för mina drygt 400 s.k. vänner på fejsbok och fick en hel del kommentarer. Ragnar Ö. med rötter i Tornedalen undrade om jag hade blivit "knapsu"?

Det är tornedalsfinska (mienkäli) för en man som är kärringaktig. Jag är nog  det. Har alltid varit det. Brukar dessutom klä upp (inte ut!) mig i skotsk höglandsdräkt med egendesignad kilt m.m.

Jag fick även uppmaningen att baka matbröd i stället. Så här i efterhand har det slagit mig att det kanske är mer manligt att baka matbröd än mazariner? Mazariner och småkakor är nog lite fjolligt för en man att baka?

Nä, rikiga karlar har skit under naglarna, kliar sig offentligt i skrevet, röstar på SD, luktar diesel och bakar sina egna surdegslimpor - definitivt inga fjolliga mazariner!.

PS. Jag har nyligen haft SMS-kontakt med Gustaf på reklambyrån. Vi kanske ska ses över en fika. Han lovade fixa mazariner - och detta trots att jag inte är kund hos honom längre.

Ny utställning på Armémuseum ger Jane Horney och hennes hemliga medsystrar viss upprättelse

Generalmajor Hallin och jag.

Idag invigdes på Armémuseum en utställning om bl.a. de kvinnor som i hemlighet under kriget jobbade för militära hemliga svenska underrättelsetjänsten C-byrån. En av dem var Jane Horney som felaktigt avrättades av danska motståndsrörelsen. Jag var en av de ca 260 som bjudits in till invigningen.

Utställningen invigdes av generalmajor Lena Hallin, som är chef för Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten, vanligtvis förkortat "Must". Hon är en av de kvinnor i vår försvarsmakt som har högst militär grad.

Jag har i ett par års tid engagerat mig för de kvinnor som utan titel, fast lön, lönegrad eller pensionsförmåner offrade flera av sina ungdomsår i rikets hemliga tjänst.  De var de lägst stående i underrättelsevärlden och fick inget tack, ingen upprättelse eller blivit hedrade för sina insatser. Flera av dem blev skadade för livet och ingen av dem bildade familj.

Det var när jag läste Jan Bergmans bok "Sekreterarklubben" som mitt intresse började. Där berättar han historien om dessa kvinnor, kallade "svalor" som nyttjades som kurirer, informanter, eskortflickor m.m.

En av dem var hans egen mor. En var moster till en av mina vänner.

En annan var Jane Horney, som anklagades av danska motståndsrörelsen för att vara tysk spion. Danskarna sköt henne den 18 januari 1945 på en fiskebåt i Öresund och slängde kroppen över bord.

Jag har på olika sätt försökt få upprättelse för dessa kvinnor. Utställningen som jag på intet sätt haft med att göra är ett sätt för staten Sverige att äntligen officiellt erkänna
1) att den hemliga C-byrån verkligen existerat och
2) att Jane Horney jobbade för C-byrån.

Jane var vacker, levnadsglad, social och kunde ta folk. Hon och flera av hennes medsystrar rörde sig i Stockholms innekretsar, lyssnade, snappade upp och rapporterade till C-byrån. De knöt kontakt med personer som representerade de krigförande ländernas underrättelsetjänster, bl.a. de tyska.

En del av dem hade dessutom anställts som sekreterare hos olika tyska företag och organ som fanns i Stockholm den här tiden.

Min kompis moster (som hette Margareta B) var anställd på UD och placerad först i Berlin och sedan på legationen i Budapest. Hennes uppdrag var att agera som kontakt mellan C-byrån och Raoul Wallenberg och Per Anger som i hemlighet också jobbade för C-byrån. Detta är fortfarande tabubelagt och känsligt.

Att mostern varit "hemlig agent"  höll hon hemligt hela livet. Det var först genom Jan Bergmans bok "Sekreterarklubben" som det avslöjades.

Jane Horney har fått en egen monter.

Men för att återgå till Jane Horney, som hade kodnamnet "Eskimå". Hennes roll som informant i Stockholm riskerade att bli känt. Därför fick hon nytt uppdrag, nämligen att via tyskar i Köpenhamn vara kurir mellan svenska C-byrån och den tyska militära underrättelsetjänsten i Berlin. I det samarbetet ingick även den amerikanska OSS (föregångare till dagens CIA).

Jane Horneys kodnamn var "Eskimå"

Detta trepartssamarbete mellan OSS,  svenska C-byrån och hitlerkritiska delar av FHO (Fremde Heere Ost) gick ut på att redan innan kriget var över i hemlighet bygga upp en antisovjetisk motståndsrörelse. Man räknade kallt med att Sovjetunionen skulle ta stora delar av Europa.
Denna motståndsrörelse, sedermera kallad "Stay behind" fanns även i vårt land. Den militära delen avvecklades först 1995 men den civila finns fortfarande kvar. Detta är också känsligt, framför allt att detta samarbete inleddes redan 1943.

Den brittiska underrättelsetjänsten MI 6 hölls utanför och det fanns en viss animositet mellan OSS och MI 6. Det var britterna som uppmanade danska motståndsrörelsen att göra sig av med "den tyska spionen" Jane Horney. Den hos britterna som höll i dessa trådar hette Kim Philby, som senare avslöjades som sovjetisk spion.

Man kan nog ganska säkert gissa att ryssarna kände till detta samarbete och även Raoul Wallenbergs hemliga uppdrag i Budapest, nämligen att bygga upp en motståndsrörelse i Ungern. Wallenbergs uppdrag i Budapest, bl.a. att rädda judar, finansierades av USA. Han hade också haft täckanställning på ett företag som "ägdes" av svenska C-byrån.

Jane Horney visste för mycket, bl.a. om hemliga kontakter mellan danska motståndsrörelsen och tyska ockupationsmakten. Till slut blev hon för farlig för personer i motståndsrörelsen och offrades.

Utställningen kommer pågå i två år.

Men inget av allt detta hemliga framgår  av utställningen "I rikets hemliga tjänst" på Armémuseum. Texterna där är tämligen grunda och anpassade för de besökare som vet litet eller inget alls, varken om C-byrån eller Jane Horney.

Förutom Jane H presenteras även Karin Lannby, en C-byråinformant som lämnade över 1 300 rapporter - dessutom maskinskrivna - till C-byrån.

Den tredje kvinnan som lyfts fram på utställningen är Erika Schwarze, en tyska anställd på deras legation i Stockholm. Hon rekryterades också av C-byråns vicechef Helmuth "Teddy" Ternberg. Tack vare hennes uppgifter kunde matematikern Arne Beurling knäcka tyskarnas kod. Sverige fick därmed möjlighet att läsa den tyska telegramtrafiken som passerade landet.

PS. Om mitt arbete att få upprättelse för C-byråns kvinnor ska jag berätta mer om längre fram, sannolikt först början av april.

Dystert minne - Dresden för 75 år sedan

Med början den 13 februari 1945 bombades den tyska barockstaden Dresden  till grus och aska av britter och amerikaner. Det var ett terrordåd som krävde många oskyldigas liv - 25 000 hävdar Storbritannien än idag. Mer än 200 000 uppger andra, bl.a. Röda korset. Det kan jämföras med atombomben över Hiroshima som beräknas ha krävt 100-150 000 omedelbart döda.


Tisdagen den 13 februari 1945 gick flyglarmet i Dresden. Nu var det allvar och  inget falskt alarm. Stan var fylld av flyktingar och var helt oskyddad. Inget försvar fanns eftersom allt artilleri hade flyttats österut för att sättas in mot de framryckande ryssarna.

Först kom Mosquitoplan med lysbomber för att visa vägen. Sen kom drygt ett tusen bombplan -  brittiska Lancasterplan och amerikanska B 17 Flygande fästningar. De släppte 4 500 ton bomber; först sprängbomber som blåste bort taken på husen, sen brandbomber som gjorde stan till ett enda eldhav.

Den historiska barockstaden - huvudstad i delstaten Sachsen - med sina ovärderliga konstskatter lades i ruiner.

De häftiga bränderna gjorde slut på allt syre. Människor dog av syrebrist som också till slut gjorde det omöjligt för bombplanen att flyga in över den brinnande staden. Ljuset från elden i Dresden syntes för piloterna redan över engelska kanalen så det var lätt att navigera dit.

Människor som kastat sig i fontäner och dammar blev levande kokta. Det går inte med ord att beskriva följderna av denna meningslösa terrorbombning.

Dresden hade bombats tidigare men inte alls i sådan omfattning som det var fråga om nu. Det fanns  inga viktiga militär mål där. Detta gjorde att tiotusentals tyska flyktingar från andra delar av landet hade tagit sig dit i hopp om att skonas från kriget, som de flesta dessutom anade att det snart borde vara slut.

Vissa källor hävdar att Stalin ville ha staden förstörd, Anledningen var att den var en järnvägsknutpunkt och han ville ha stopp för tyska truppförflyttningar till östfronten.

Exakt hur många som dog, hur stor yta som drabbades, hur många flygplan av olika slag som deltog m.m. finns det olika uppgifter om. Det är ofta så att såväl segrare som förlorare presenterar sin egen version. Dresden är bara ett exempel på sådan historieskrivning.



Pådrivande och operativt ansvarig för bombningen var den brittiske flygmarskalken Arthur "Bomber" Harris (1892-1984) som blev adlad, behängd med mänger av medaljer och fick dessutom 1992 - trots protester - en staty i London.

Dresden - en fantastiskt vacker barockstad - fylld av ovärderliga konstskatter förstördes 84 dagar innan kriget i Europa tog slut. Så här såg den ut år 1900:


PS. Jag hade en tysk arbetskamrat som tillsammans med sin morfar upplevde bombningen av Dresden. Han var åtta år då. Hans far var tysk regementschef på östfronen, togs av ryssarna och satt i fångenskap till 1950-talet.

Jag tror inte polisen gör så här?

I natt drömde jag att polisen hade ett system som automatiskt slog larm när "misstänkta" namn dök upp på nätet Jag tror dock inte att det finns i verkligheten. Men det borde kanske finnas. Polisen kan säkert göra mer med automatik för att lösa brott, även mindre sådana som t.ex. stöld och inbrott.

Det tråkigaste jag vet är när andra detaljerat i oändlighet redogör för vad man drömt. Det intresserar mig inte alls. Därför berättar jag sällan själv vad jag drömt. Om jag nån gång gör det blir det mycket kort.

Så nu gör jag ett unikt undantag och berättar vad jag drömde i natt.

Jo, jag var tydligen på någon slags kurs och vid mitt namn på deltagarlistan stod "Kalkåsen" som är namnet på vårt torp i Bergslagen. Kursledningen sa att polisen hade hört av sig med anledning av det och undrat vem jag var. "Det har varit flera inbrott där" hade polisen sagt. Sen var drömmen slut, såvitt jag nu minns.

Det stämmer att vi haft många ouppklarade inbrott på torpet. Enligt drömmen har alltså polisen ett system där man matar in namn på t.ex. brottsplatser. Sedan söker systemet av hela nätet och reagerar om det blir träff. Det hade det tydligen blivit på deltagarlistan, som givetvis fanns lagrad digitalt på nätet.

Men jag tror det bara var en dröm. Jag skulle bli mycket förvånad om polisen hade ett sådant IT-system.

Det finns andra system som polisen borde ha  - men inte har. Ett är en automatisk samkörning av stulna prylar med stöldgods som hittas i tjuvarnas gömmor.

Vid ett av inbrotten på torpet stals ett helt nytt elverk som stod kvar ouppackat i sin kartong. Ett halvår efter stölden var det en artikel i lokaltidningen där polisen berättade att man sprängt en tjuvliga och hittat massor med stöldgods, bl.a. ett helt nytt oanvänt elverk.

Samtidigt ondgjorde sig polisen över att de som haft inbrott inte hörde av sig till polisen med jämna mellanrum för att kolla om man hittat det som stulits.

Vänta nu! Hur svårt kan det vara? Polisen borde väl för 17 kunna lägga in de saker som stulits och även det som man hittar hos tjuvar i ett litet digitalt program? Efter en enkel samkörning skulle säkert en del kunna få tillbaka sin stulna saker.

Tidigare var detta givetvis omöjligt då vi hade flera olika polismyndigheter med vattentäta skott mellan sig. Men nu, när det är bara en myndighet i hela landet , vore det lättare att fixa.

Men jag vet  förstås inte om det redan finns ett sånt här system. Gör det det, så funkar det dåligt.