När jag gick i realskolan - det som i dag motsvarar grundskolans högstadium - hade vi lärare som var både adjunkter och lektorer. För att bli lektor måste man ha doktorerat. De flesta var män. Lärarna var statstjänstemän och läraryrket var ett statusyrke med bra lön. Att det sedan fanns mycket annat i realskolan som inte var bra är en annan femma.
Lärarfacken hävdar i dag att lärarnas löner bara är hälften mot vad de var för 50 år sedan. Det har gått nedåt med både lönen och statusen för lärarna.
Den stora förändringen på vägen utför genomförde dåvarande skolministern Persson 1989 tillsammans med sin nuvarande hustru, som då var hans statssekreterare. Persson fick igenom en kommunalisering av lärarkåren, trots lärarnas protester. Röstsiffrorna i riksdagen blev 162 för och 157 emot; en knapp majoritet, tack vare stöd från kommunisterna. Lärarna buntades ihop med dagisfröknar, yrket blev ett kvinnoyrke, vilket med automatik tyvärr leder till lägre löner.
Nuvarande fru Persson har en syster som är (eller var?) rektor i Fagersta. Systern har aldrig förlåtit henne för kommunaliseringen av läraryrket.
Jag håller med skolfacket: Lärarnas status och löner måste höjas! Varför tycker jag det? Jo, min dotter är gymnasielärare med fem års akademiska studier, ett tufft jobb och medioker lön. Hade hon i stället valt att bli ekonom eller jurist (tre års studier) och börjat jobba på Skatteverket hade hennes lön i dag varit mycket, mycket högre.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Tack för de orden! Ja, familjen Persson gjorde sannerligen en dumhet där... Både för skolans egen, och för lärarnas del.
SvaraRaderaOch yrket är mycket trevligt och givande på många sätt - men löneutvecklingen är usel. En duktig lärare som varit verksam i 20-25 år har bara några få tusenlappar mer än en helt nyutbildad färsking.
Trevlig blogg för övrigt - har läst flera inlägg med stor behållning!
/kollega till dottern J.