När jag var bjuden till Japans ambassad

I slutet av 1970-talet ordnade jag ett program på Riksskatteverket (nuvarande Skatteverkets huvudkontor) för en grupp japanska riksdagsmän som var i Sverige för att studera vår moms. När de lämnade verket gav de en flaska dyr whisky i present till vår momschef Greger B:son Allström, som varit deras värd.

Han blev nervös och tolkade gåvan som en muta. Därför gick han till verksledningen för att få råd om hur han skulle göra med flaskan. "Den ska du behålla," sa överdirektören Eric Hallman. "Annars tar jag den!" (Nu hör det till saken att Hallman inte var den som direkt spottade i glaset.)

Min belöning från japanerna var att jag ett halvår senare fick en inbjudan, gällande mig och min fru, till en mottagning på Japanska ambassaden. Mycket nervösa gick vi dit. Vi hade ju ingen som helst susning hur man skulle bete sig. Dessutom kände jag inte en käft på ambassaden. Hade bara haft telefonkontakt med en underordnad tjänsteman, vars namn jag inte kom i håg.

Nåja, vi gick dit, fick handhälsa på ambassadören och hans kimonoklädda hustru och lotsades sedan, med en drink i handen, in i en stor sal, full med folk. Alla var för mig helt okända. Det var representanter för den diplomatiska kåren i Stockholm plus en hel del svenskar.

Plötsligt tystnade sorlet i salen och all uppmärksamhet riktades mot en äldre, rätt rund herre som klev in i rummet, omgiven av en handfull yngre män. Det var den ryske ambassadören i Stockholm med sitt hov. Han var doyen; högst i rang bland ambassadörerna i Stockholm i kraft av ha haft sitt ämbete längst av dem alla.

Männen runt ryske ambassadören spred sig snabbt runt i rummet och en av dem sökte ögonkontakt med mig. Eftersom jag tydligen var en främmande fågel för honom kom han fram till mig, handhälsade och frågade på nästan brytningsfri svenska vem jag var och vad jag jobbade med.

"Jag jobbar på Riksskatteverket", svarade jag sanningsenligt. Han muttrade något ohörbart, vände på klacken ock gick. Jag var tydligen ointressant för honom. Så här efteråt skulle jag i stället svarat att jag jobbade på arméstabens underrättelse-avdelning eller något liknande. Då hade jag säkert blivit hembjuden till honom.