När jag var informationschef på Riksskatteverket (nuvarande Skatteverkets huvudkontor) var det viktigt att få ut information om de svenska skatteregler som gällde för personer som fick pension från Finland. Det visade sig omöjligt att nå dem med ett direktutskick från Sverige. Vi hade inte uppgift om vilka de var. Inget att göra åt, ansåg mina chefer.
Men jag gav mig inte. Jag kontaktade på eget bevåg indirekt det statsråd som i regeringen hade ansvar för de nordiska frågorna och förklarade problemet. Jag ville att man från Finland skulle skicka ut vår information till de finska pensionärerna i Sverige. Vi kunde skicka över informationsmaterialet och låta finska pensionsmyndigheten posta det åt oss.
Statsrådet kontaktade finska ambassadören i Stockholm och skrev ett handbrev, direkt till honom. Jag såg en kopia på det och det var personligt och innehöll även en hälsning till ambassadörens fru. Det funkade och pensionärerna i Sverige fick sin information om de skatteregler som gällde här för deras pension.
Min insats medförde att jag på Finlands nationaldag den 6 december blev inbjuden till en mottagning på finska ambassaden i Stockholm. Jag gick dit. Det var en mycket tråkig tillställning. Fullt med folk som jag inte kände. Det var ensamt att gå omkring där. Jag minns att ambassaden hade ett stort porträtt av marskalk Mannerheim på en vägg.
Det är vanligt att lägre tjänstemän och andra som gjort något som gagnat ett land bli inbjuden till ambassaden. Ett annat alternativ är att bli hembjuden på middag med sin fru till en ambassadtjänsteman, tillsammans med några andra svenskar i liknade situation. Två gånger fick jag sådana inbjudningar; till tjänstemän vid Ungens respektive Mexicos ambassad i Stockholm. Tack och lov hade jag giltiga förhinder och bra ursäkter och kunde inte gå.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar