Jag tvingades - mer eller mindre - av min arbetsgivare att 1994 att åka till Vietnam och hålla föredrag på engelska för vietnamesiska skatteförvaltningen om hur vi i Sverige informerar våra skattebetalare. Dessutom i två veckor. Det var ett delprojekt i Sveriges bistånd till den kommunistiska diktaturen där.
Under tiden i Hanoi blev jag och mina kamrater från Skatteverket i Sverige inbjudna till en mottagning på svenska ambassaden med anledning av att en statssekreterare från Sverige var på besök i landet. Det var slipstvång. Jag hade ingen slips utan fick låna en av en medarbetare på svenska ambassaden, som bodde i ett radhus på ambassadområdet.
Precis innan vi skulle kliva in på själva ambassaden slogs jag av en speciell känsla och sa högt till mina kamrater: "Jag ger mig sjutton på att jag kommer att träffa någon jag känner!" De bara log åt mig och skakade på huvudet. Tokpelle, tänkte de nog.
Jag hann precis komma in och och i vimlet av gäster såg jag långt bort i ett hörn min dotters klassföreståndare från högstadiet i Turebergsskolan i Sollentuna; en person som jag inte sett på fem år. Mycket märkligt, måste jag säga.
Jag gick fram till honom och han kände genast igen mig. Också det märkligt, eftersom vi bara setts på några klassmöten. Han var tjänstledig från lärarjobbet och jobbade för Röda Korset i Hanoi. Snacka om sammanträffande!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar