När jag gästade franska ambassaden

Jag har trakasserat er som läser min blogg med flera inlägg om mina besök på diverse ambassader. Nu ska jag avsluta den serien med att berätta om när jag var på franska ambassaden i Stockholm - och varför.

Det var nämligen så att franska skatteförvaltningen vände sig till Skatteverket i Sverige via sin ambassad i Stockholm för att få svar på diverse frågor. Frågebatteriet var mycket omfattande och handlade om allt från de svenska skattetjänstemännens löner, hur stora bostäder de hade till skatterna i Sverige m.m.

Det här frågepaketet valsade runt på verket i Solna några veckor. Ingen ville ta i det. Det luktade bara en massa jobb. Till slut hamnade det i mitt knä, eftersom jag i egenskap av informations-direktör ofta fick vara slasktratt för allt möjligt, som inga andra ansåg vara deras bord. Jag ägnade flera dagar åt att leta fakta, hitta på fakta och skriva svar på engelska. Till slut var jag klar och levererade en hel pärm full.

Belöningen kom i början av juni. Jag fick en inbjudan att fira Frankrikes nationaldag 14 juli på ambassaden. Jag gick dit, trots att jag hade semester. Det var ganska tråkigt. Snittar och en drink, som serverades i ambassadens trädgård, som var en innergård på Östermalm, där ambassaden ligger. Här såg jag en del höga militärer, en biskop och en del andra halvkändisar. Jag kände mig ganska ensam - som vanligt alltså vid mina ambassadbesök.

Eftersom jag var nykomling så följdes jag diskret av en ung man med öronmussla med sladd ned under kavajkragen. Förmodligen en agent från fransk säkerhetstjänsten.

Plötsligt fick jag se ett ansikte jag kände igen. På en person jag aldrig träffat. Och jag visste exakt var jag hade sett ansiktet. Nu var det prytt av ett helskägg. Men på min minnesbild fanns inget skägg. Mycket märkligt. Lika märkligt att bilden jag mindes hade funnits i verkets interna tidning, som jag var redaktör för.

Några år tidigare hade jag skickat min medarbetare Sten Eriksson som reporter till Tanzania. Uppdraget var att skriva artiklar om den skatteskola som verket byggde där, ett projekt som SIDA finansierade och som alltså var en del av biståndet. Det blev flera artiklar. I en av dem intervjuades en svensk ambassadsekreterare. Det var han som nu stod framför mig på franska ambassaden i Stockholm!

Jag tog mod till mig, gick fram och pratade med honom, med hänvisning till bilden och artikeln i tidningen. Det blev en trevlig pratstund och besöket på ambassaden fick en viss mening. Sedan har jag sett att han fortsatt sin karriär inom UD och blivit ambassadör, men var minns jag inte.

Men franska ambassaden ville inte släppa mig. Tydligen tyckte man att min insats med frågesvaren var så storartad att jag hamnade på deras adresslista. Jag fick varje år - under minst tio år - en inbjudan att fira 14 juli där. Jag gick aldrig dit mer och så småningom ströks jag från listan.