26 mars 2013

Så svek jag min försvarsplikt


När jag mönstrade, dvs. skulle skrivas in för värnpliktstjänstgöring hade jag två val: göra så lite som möjligt - vapenvägrare ville jag inte bli - eller så mycket som möjligt, dvs. bli befäl. De flesta av mina gymnasiekompisar blev uttagna till befälsutbildning och fick femton månaders värnplikt. Jag blev malaj redan vid mönstringen. Orsaken var mina "klena vrister" och mina "psykiska besvär p.g.a. mina föräldrars skilsmässa". Allt var givetvis överdrivet, men psykologen m.fl. gick på det.

Jag var s.k. studentmalaj och vi som var det var lite finare än övriga malajer. Det var en klar klasskillnad. Malajer var odugliga som skyttesluskar och var i stället gratis arbetskraft åt regementet. Mitt jobb var att basa över en skyltverkstad och jag hade två "vanliga" malajer att köra med. Det var en behaglig tjänst.

Regementet låg i min hemstad Örebro. Varför skulle jag bo på regementet när jag hade boende hos morsan. Jag körde med mina psykiska besvär och fick ständig nattpermission. Efter ett tag insåg jag det var onödigt att käka på regementet. Frukost och middag fick jag hemma hos morsan. Varför då lunch på regementet?

Jag körde med psykiska besvär med maten och blev - som det hette "fri regementets matsal" - Sen ansökte jag om matbidrag, eftersom jag åt hemma. Men tyvärr gick man inte på det och det blev avslag.

När vi ryckte in hade malajkompaniet ungefär 30 soldater. Men allt eftersom tiden gick ökade antalet. De befälsuttagna klassade ned sig till vanlig skytteslusk, sen till malaj. Och skyttesluskar till malajer. När var dags för muck hade kompaniet ökat till över 100 malajer!

När värnplikten närmade sig sitt slut blev jag förkyld, utan feber, men det räknades inte som sjukdom. Jag var hängig. Dessutom hade alla skyttesluskar muckat och vi malajer var de enda som var kvar på regementet och fick gå vakt och beredskap hela tiden. Det var inte kul. Jag ville bort.


Enda sättet var att ordna en frisedel. Jag hade inga fysiska fel och fick fortsätta med mina "psykiska besvär" och kördes ut till Mellringe, som var Örebros mentalsjukhus, för undersökning. Min taktik hade jag fått genom att intervjua andra som varit där.

Inför läkaren hävdade jag att jag ville göra lumpen, men orkade inte och ville bli sjukskriven. Han ville ge mig frisedel, men jag vägrade och körde envist mitt krav på sjukskrivning eftersom det bara var en månad kvar till muck. Efter några timmar gav jag upp och läkaren sa "Äntligen", tog i hand och skrev ut ett papper med sjukdomskoden 0-052, vilket innebar en lättare psykisk åkomma. Hade han skrivit 0-055 hade jag varit illa ute. Blir man "femfemma", som det sades, var jag i stort sett helidiot och borde spärras in.

Nu hör det till saken att befälen skrämde oss värnpliktiga och sa: "Blir du frikallad kan du inte få körkort och inget statligt jobb!" Det var bullshit. På 1930-talet, däremot, när det var stor arbetslöshet använde man frikallning som skäl för att avvisa en jobbsökande. Det levde kvar hos befälen.

Med min lapp från doktorn i handen fick jag en gul frisedel direkt och sen åkte jag ut från regementet. Det tog mindre än en halvtimme. Man ville inte veta av mig längre. Jag tror inte ens jag behövde rensa mitt skåp och lämna in min utrustning till förrådsgubbarna.

Sen började jag jobba på länsstyrelsen. Hade redan fått jobb där. Men min kapten anade ugglor i mossen och förstod att jag kört med valser. Han kontaktade mina chefer och förklarade att dom hade "anställt en idiot. Hur kunde man göra det?" Mina chefer bara skrattade, men tyckte att jag borde skaffa ett intyg eller liknande ifall kaptenen skulle fortsätta att trakassera mig.

Sagt och gjort. Läkaren skrev ett intyg som gick ut på att mina "besvär" helt berodde på de rådande förhållandena under min  militärtjänstgöring och inte utgjorde något som helst hinder för anställning i statens tjänst.

Och i statens tjänst blev jag kvar. Hela mitt yrkesliv.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...