Ett försvarslöst Sverige

En gång i tiden, det var på 1950-talet, hade Sverige världens fjärde flygvapen, sett till storleken, dvs. antalet plan. Nu har vi i bästa fall 100 plan, som om några år bara är 50. Halveringstiden för vårt svenska försvar är kort.

Likadant är det med flottan. Vi har sju halvstora krigsfartyg, lika många minröjare och fyra ubåtar samt ytterligare några motordrivna småbåtar i kamoflagefärg. Inte mycket med tanke på vårt lands långa kustlinje. Värnplikten är skrotad, men vi har ca 500 soldater i Afghanistan. Hemma har vi vaktparaden plus kanske några tusen till på våra få regementen. Luftvärn och kustartilleri saknas helt. Gotland har inte en enda bössa eller grönklädd gubbe.

Att det ser ut så här beror på våra politiker och den eufori de erfor när Sovjetunionen och Östblocket upplöstes. Pengarna till försvaret kan vi använda till annat, ansåg man. Finansministern blev den som bestämde. Det var samma sorts eufori efter första världskriget; det krig som då sades ha gjort slut på alla krig i världen. På 1920-talet försvann också stora delar av vårt försvar, precis som nu. Men krigen tog inte slut.

"Sveriges beredskap är god", sa Per-Albin i radio när andra världskriget bröt ut. Hade det funnits TV på den tiden hade hans lögn avslöjats direkt. Sveriges beredskap är god nu också, hävdar både försvarsledningen och försvarsministern. Men inte Riksrevisionen.

Vi har inte längre ett invasionsförsvar utan ett insatsförsvar, som dels ska kunna agera utomlands, som t.ex. i Afghanistan, och dels svara för försvaret av Sverige och för incidentberedskapen. Hur bemanningen de facto ser ut har granskats av riksrevisorerna, som konstaterat stora brister.

De fåtaliga fartygen i flottan har inte tillräcklig bemanning för att kunna gå till sjöss vid skarpt läge. Likadant är det inom flygvapnet. Både båtar och plan är fyllda av högteknologi som kräver specialister till nästan varje funktion, som det dessutom tar tid att utbilda. Riksrevisionen konstaterar också att regeringen inte gett riksdagen helt korrekta uppgifter om hur det står till i försvaret. Och då kan man ju inte heller fatta vettiga beslut. Det står, milt uttryckt, mycket dåligt till med vårt försvar.

"Men vad ska vi med ett försvar till", frågar sig många, som menar att om ryssen vill ta oss så kan han göra det i ett nafs om han vill. Nu tror jag ingen tror att ryssen bara vill ta oss, om det blir skarpt läge. Men i ett läge där ryssen vill utöka sin maktsfär med krav på grannländerna kan ett starkt svenskt försvar i alla fall verka något avskräckande. Insatsen för att att ta oss kommer att kosta för mycket, särskilt om ryssen är engagerad på annat håll samtidigt. Gotland är hur som helst ett lätt byte och kan bli det första vi får ge upp om ryssen expanderar. Tänk bara på gasledningen som stryker förbi ön.

"Jag men vi får ju hjälp från USA och Nato", säger många då. Nä, var inte så säker på det. Är Nato upptaget med annat och dessutom har länder med bantat eget försvar på grund av finanskrisen så är det inte säkert att Sverige kommer i första hand vid ett skarpt läge. Vi är ju inte ens med i Nato.

När såg du en uniformerad svensk soldat på stan senast? Nä, det var längesedan. När jag gjorde lumpen på 1960-talet var man som värnpliktig tvungen att bära uniform till och från regementet. Nu uppmanas i stället våra fåtaliga soldater att lämna uniformen kvar på luckan och i stället gå civil utanför staketet. Anledningen är att en soldat i uniform riskerar att väcka negativa känslor och bli trakasserad.

Så här långt har det alltså gått. Försvaret i vårt land är i stort sett borta. De fåtal soldater vi har vågar inte gå ut. Och detta har skett medvetet av våra politiker. Добро пожаловать в Швецию, Путин!