När jag fick glasögon

Ser nu i avisan att landstinget i Stockholm - som sista landsting i landet - äntligen ska ge bidrag till glasögon åt barn med dålig syn. Fast det ska dröja några år till innan de blir verklighet. Sic! Jag som trodde att alla landsting hade såna bidrag. Och jag som trodde att Stockholm var bäst på allt...

Min dåliga syn upptäcktes 1957 av mina föräldrar - inte av skolan. Vi hade nämligen en köksklocka. Trots det frågade jag alltid hur mycket klockan var. "Det ser du väl själv unge!", röt farsan och pekade på köksklockan. Något armbandsur hade jag inte. Mitt första fick jag i present när jag tog realexamen 1963.

Incidenten med köksklockan gjorde att mina föräldrar undrade om jag kanske såg dåligt. Det visade sig vara så och jag fick glasögon. Samhället bidrog med pengar till glas och bågar. Men bågarna var de allra billigaste. Det var sådana där runda ståltrådsbågar som något decennium senare blev vänsternissarnas innegrej eftersom deras idol Ho-Chi-Minh i Vietnam hade sådana.

Jag lyckades övertyga min mamma att satsa mer pengar så jag fick vanliga, normala bågar. Att ha ståltrådsbågar i skolan var skämmigt. Då syntes det på långt håll att ungen i fråga kom från påvra förhållanden.

Första dan jag hade mina nya glasögon tappade jag dem i skogen. Det var inte kul att komma hem och berätta det. Men farsan, mina kompisar och jag gick ut och letade och tack och lov hittade vi dem. Sen dess har jag alltid lyckats hålla rätt på mina glasögon. Fast nu när jag är en virrig panschis så kanske jag slarvar bort dem igen. Risken ökar för varje dag som går.