För sisådär 40-50 år sedan var det ingen som tänkte på terrorister. Övervakningskameror fanns inte ens i sinnevärlden. Det var helt ok att lämna ytterdörren olåst när man var borta tillfälligt. Eller att inte låsa bildörren när man var inne i en affär och handlade. Var vi naiva då? Nej, säkerhetsläget var ett helt annat än i dag.
Nu låser vi om oss och larmar, både när det gäller bilen och bostaden. I affärer, vid bensinmackar och överallt inne i stads-kärnorna är vi övervakade av kameror. Myndigheter och myndighetsföreträdare har utsatts för bombdåd. Politiker på olika nivåer är livvaktade. Sverige har haft sin första självmords-bombare.
År 1974 jobbade jag en tid på en reklambyrå i Stockholms City. En kollega till mig på byrån hade en idé om ett nytt skattesystem, som han pratade med mig om eftersom jag hade jobbat på Riksskatte-verket (dit jag sedan återvände). Han tyckte vi skulle kontakta Gunnar Sträng (1906-92) som var finansminister och riksdagsman då.
Den här tiden fanns riksdagen vid Sergels torg, eftersom gamla riksdagshuset byggdes om. Min kollega ville att vi skulle uppsöka Sträng i riksdagens tillfälliga hus. Jag var inte alls intresserad; allt var bara pinsamt. Jag kunde inte hitta på någon bra ursäkt utan jag tvingades följa med till riksdagen.
Vi kunde kliva rakt in i huset, ta rulltrappan upp och leta oss fram till Gunnar Strängs tjänsterum. Ingen stoppade oss. Vi knackade på dörren; inget svar. Försiktigt drog vi ned handtaget, dörren öppnades och vi kunde gå in i finansministerns rum. Sträng var inte där. Jag drog en lättnadens suck och vi återvände till reklambyrån.
Så var det på den tiden.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar