Det liberala nyhetsmagasinet "NU" har en artikel, skriven av Skatteverkets nuvarande överdirektör (ungefär som vice VD i företag) Helena Dyrssen. Hon var tidigare folkpartistisk statssekreterare, alltså en tjänsteman som gått den politiska vägen (inte den långa ämbetsmannavägen som var vanligt förr i tiden).
I artikeln tar hon upp utdelningen av utmärkelsen för nit och redlighet i statens tjänst som man får efter att ha jobbat statligt i 30 år. Det firas ofta med tal och lunch m.m. Hon frågar om det är något att fira? Varför ska man fira personer som inte lyckats byta jobb på tre decennier? Hon förordar rörlighet i stället, både när det gäller jobb och boende.
Detta har väckt ont blod på Facebook. Gamla trotjänare som jobbat hela livet på Skatteverket (precis som jag) har tagit illa vid sig. I viss mån kan jag förstå deras ilska.
Jag fick då och då höra av personer i min omgivning "Ska du inte byta jobb snart. Du kan väl inte vara på Skatteverket hela livet?" Jo, tänk att jag kunde det.
För mig handlade det om trygghet och att tjäna allmänheten. Det sistnämnda kändes bra, jämfört med att jobba på ett företag där det handlade om att berika ägarna och hela tiden slå nya försäljningsrekord och höja sin budget. Jag provade på det ett halvår på en reklambyrå. Det var inte min grej.
Jag tror Helena Dyrssen har rätt. Arbetsmarknaden är annorlunda nu, jämfört med 1960-talet när jag klev in på den. Det kommer nog bli ytterst sällsynt att dagens unga, nyblivna statstjänare får medalj för nit och redlighet. Så länge stannar de inte.
Jag har jobbat statligt på i princip samma ställe i 43 år, bott i samma kåk i 46 år och varit gift med samma kvinna i 47 år. Men jag har bytt bil. Så jag är inte helt förändringsobenägen.
PS. Här är en länk till hennes artikel: http://www.tidningen.nu/garna-medalj-men-forst-en-rejal-pension/
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar