Akademikerna har också upptäckt det administrativa nedfallet och ger mig rätt

I dagens Svenska Dagblad på Brännpunkt skriver en professor och forskare vid Lunds universitet så här:

"Politiker och förvaltningsledningar är oförtröttliga i sina ansträngningar i att finna på olika lagar, policies, strategier och regler som alla enheter inom staten, landstinget eller kommunen skall hålla på med. Målformuleringar, visioner, värdegrunder, utbildningsprojekt, styrdokument och rutiner för allt möjligt skall finnas och åtlydas. - - -  En del av allt detta är förnuftigt. Men ofta är kunskapsbasen tveksam och det blir alldeles för mycket av standards och formella regleringar. En hel del styrs också av en stark benägenhet att göra som alla andra, ängslighet för att avvika är utbredd. - - - - Vi lever också i en tid av våldsam expansion av tveksam expertis - på ledarskap, medarbetarskap, branding, kränkningar, mångfald, arbetsmiljö, coaching, mentorskap, jämställdhet, hbqt-frågor, kvalitet - som gärna saluför mer eller mindre diskutabel kunskap och där okritiska bondfångaroffer lätt blir övertygade av managementgurus och konsulter om att detta skall man absolut hålla på med - eller det kan se illa ut om man ej gör det."

Under mina år som mellanchef på Skatteverket drabbades jag år ut och år in av sådan här smörja. Det var som kejsarens nya kläder. Alla våndades men vågade inte protestera utan ställde in sig i ledet och ägnade dagar och veckor åt eländet.

De "läror" som gällde ena året och som man motvilligt tvingade att ta till sig ersattes året därpå av något nytt som introducerades av nya och välbetalda konsulter. Så här höll det på.

Jag försökte kämpa emot - tämligen ensam - och blev betraktad som en avfälling. Som informationschef gjorde jag även en intern tidning där jag varje nummer skrev en kolumn, uppskattad av medarbetarna runt om i landet men ett rött skynke för cheferna.

Jag skrev om alla dessa påfund som jag kallade administrativt nedfall som ofta resulterade i administrativt avfall. Då tog det hus i helsike. Det bestämdes att jag - som var ansvarig utgivare - skulle censureras och inte skulle få skriva fritt.

Detta var ett tryckfrihetsbrott som facket tog tag i (mot min vilja). Det resulterade bl.a. i en stor artikel i DN om "censur på Skatteverket". Mina chefer fick backa och jag fick en extra semestervecka som "skadestånd".

Det jag skrev om för flera år sedan tar alltså en professor upp i en debattartikel, fast i andra ordalag. Det känns nästan som en upprättelse och ett kvitto på att jag hade rätt men var för tidigt ute.

Tyvärr tror jag att det administrativa nedfallet har fortsatt och fortsätter att drabba såväl den offentliga som den privata sektorn. Under åren som gått är det nog miljardbelopp som slösats bort till ingen eller mycket tveksam nytta.