Just nu är Arbetsförmedlingen och deras jobbcoacher på tapeten. Sossarna kongressar och lovar fixa Europas lägsta arbetslöshet om några år (under förutsättning av dom får regera, förståss). Arbetslösheten i Sverige är en "katastrof", dvs. ca 8 %. Vad är den inte då i t.ex. Spanien (25 %)? Man ska vara försiktig med ordens valör, tycker jag.
Det där med jobb får mig osökt att tänka på min roll som chef då jag fick anställa medarbetare. Att anställa var skitjobbigt, tyckte jag. Skriva annons, många sökande, välja ut, intervjua i flera omgångar, noll stöd från personalavdelningen (i alla fall på den tiden) och sedan ett beslut att fatta. Gjorde jag rätt? Fick jag en duglig medarbetare eller inte? Inte helt lätt.
En gång hittade jag en välmeriterad sökande, en kille som på pappren var perfekt. Rätt utbildning, rätt tidigare jobb, rätt skriftliga referenser m.m. Allt såg bra ut och jag var nöjd; kände "att honom ska jag ha" och kallade till intervju.
In kom en lufs med snowboots eller skoterkängor fladdrande kring fötterna, kofta och slitna jeans. Men det var inte det värsta. Under intervjun satt han och petade sig i näsan!
Han fick inte jobbet. Sedan ringde han och undrade varför. Han berättade att han alltid kom på intervju, men att han inte fick något av jobben. Eftersom han hade upplevt mig som trevlig och snäll vågade han kontakta mig efteråt och fråga.
Jag fegade, ville inte såra honom och säga rakt ut "Du ska för f-n inte peta dig i näsan när du är på jobbintervju!" I stället försökte jag få honom att förstå att han kanske skulle byta stil, klä sig lite annorlunda m.m.
Jag ångrar än i dag att jag inte talade klarspråk. Det hade nog hjälpt honom.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar