Gruvbrytning viktigare än naturvård

Vårt torp i Bergslagen ligger i ett område där ett gruvbolag har fått rätt att leta efter malm. Det innebär att bolaget får köra in med borrmaskiner, fälla träd och göra hål i backen m.m. Bolaget har av myndigheten Bergsstaten fått det som kallas prospekteringstillstånd.

En del av det område där man vill prospektera har Skogsstyrelsen med vårt medgivande avsatt som nyckelbiotop. Det innebär att det finns skyddsvärda växter och djur där. Så här har Skogsstyrelsen beskrivit biotopområdet: "170-årig barrblandskog på fuktig kalkmark. Rik orkidéflora. Stora värden knutna till gammal barrskog på urbergskalkgrund".

Jag blev givetvis tveksam till gruvbolagets planer i biotopen och kontaktade berörda myndigheter. Det visade sig då att biotopen inte utgjorde något hinder för bolagets prospektering (och sannolikt inte då heller mot en ev. kommande gruva i området). Det verkar som om minerallagen är viktigare än naturvårdslagen?

Man äger inte det som finns under jord. Vem som helst kan göra anspråk på de mineraler som finns där. Den svenska lagstiftningen lockar därför flera utländska gruvbolag som gör prospekteringar runt om i landet. En anledning till det ökande intresset är de stigande malmpriserna på världsmarknaden. Det har därför blivit intressant att undersöka gamla gruvområden, som t.ex. Bergslagen.

Om det blir en gruva får markägarna ersättning. För varje miljon kr i värde på malm som tas upp får berörda markägare dela på 1 500 kr i ersättning. En struntsumma i sammanhanget.

Man får dock vara tacksam att man - än så länge - får plocka bär och svamp på sin egen mark...