Mitt förhållande till Gud

Min fanatiskt religiöse far försökte få mig att tro på Gud. Jag försökte som barn att göra det, men jag lyckades inte. Jag började läsa bibeln. Det hjälpte inte heller.

Enda möjligheten att få veckopeng var att läsa bibeln. Jag fick 10 öre per kapitel jag läste. Jag vågade inte fuska - tänk om Gud fanns?  Jag läste all text även om det ofta gick ganska fort. Farsan var dock så hygglig att han inte förhörde mig. Det var inte mycket som fastnade av det jag läste.

Enligt bibeln skulle man "frukta Gud". För mig betydde "frukta" samma som "att vara rädd för". Jag fick inte ihop det. Hur jag än försökte kunde jag inte bli rädd för Gud. Alltså var jag inte rättrogen, enligt mitt sätt att se det. Jag valde alltså bort Gud och religion.

En annan sak jag inte förstod var vilken roll Jesus hade i den kristna tron. Många religiösa ber till Jesus och tjatar om honom hela tiden. Är det Jesus eller Gud som är Gud? Jag fick inte ihop det.

Men jag kan fortfarande "Fader vår" utantill. I småskolan var jag tvingad att lära mig en psalm utantill till varje lördag (man gick i skolan på lördagar då). Några gånger i min barndom har det hänt att jag känt mig så desperat och rädd att jag rabblat "Fader vår" och förlitat mig på hjälp från Gud.

Att be till Gud varje dag och i tid och otid har jag ansett onödigt. Jag har inte velat störa Gud i onödan då han säkert haft mycket viktigare saker för sig än att lösa mina problem.

Jag tror inte jag kommer att bli religiös på ålderns höst. En som blivit det är journalisten och författaren Göran Skytte (f. 1945). Han har gått från extremvänstern till att bli religiös förkunnare och åker numera runt i kyrkor och predikar.

När fan blir gammal blir han religiös, sägs det.