Begränsad invandring har förekommit tidigare

Under tiden 1840-1930 utvandrade ungefär 1,2 miljoner svenskar till USA. Det var inte bara svenskar som sökte sig dit utan folk från många länder, framför allt i Europa. Det var alltså många, många miljoner invandrare USA tog emot. Det gick bra då det fanns plats (på urbefolkningens bekostnad dock) och behov av arbetskraft. Integrationen av alla dessa invandrare funkade bra.

Från början var det ingen organiserad mottagning av de som kom. Men från augusti 1855 fördes de som kom till New York - den stora mottagningshamnen - först till södra Manhattan där Castle Garden, ett f.d. militärt fort i Battery Park, blev mottagningsstation.

Den ersattes 1892 av Ellis Island som sedan dess varit mottagningsstation. Där kunde man ta emot 7 000 invandrare per dag. De undersöktes vid ankomsten mer eller mindre noggrant och de som inte höll måttet avvisades och fick åka tillbaka.

Anledningen till kontrollen var att man börjat bli orolig för att landet skulle få ta emot personer av lägre "kvalitet". Dit hörde bl.a. anarkister, kommunister, smittsamt sjuka, handikappade m.fl. Kineser var särskilt illa sedda och hade genom en lag redan 1882 hindrats att invandra. Under första världskriget skärptes kraven ytterligare, bl.a. på läs- och skrivkunnighet. Invandrare från  Ryssland samt Syd- och Östeuropa var man inte heller så förtjust över att få in i landet. Däremot låg nord- och västeuropéer bra till.

Någon asylrätt fanns inte på den här tiden. De som utvandrade till USA från Europa var inte flyktingar från krig och terror. De var "ekonomiska" flyktingar som vill lämna ofrihet, svält och nöd bakom sig.

Ett krav som USA genast ställde på sina nya medborgare var att de skulle "amerikaniseras" så fort som möjligt, dvs. lära sig språket och anpassa sig till den amerikanska kulturen. Något annat var inte att tänka på. Dessutom fick de svära trohet till USA:s konstitution.