Folkpartiklarna har åter föreslagit att det ska krävas kunskaper i svenska språket för att kunna bli svensk medborgare, något som de genast fått på käften för. De har även fört fram en del andra förslag som rör integrationspolitiken.
Integrationsminister Ullenhag har även gjort uttalandet "Fråga vad du kan bidraga med - inte vilka bidrag du kan få". Han säger också att integration handlar om ömsesidighet. John F Kennedy sa på 60-talet nåt bevingat åt samma håll (fritt översatt) som Ullenhag gjort nu: "Fråga inte vad ditt land kan göra för dig utan vad du kan göra för ditt land". Ullenhag har nog snott idén till sitt uttalande från honom.
Men åter till språkkravet. Jag förstår inte varför det ska röra upp såna känslor. När jag på 60-talet jobbade på en länsstyrelse - som då fattade beslut om svenska medborgarskap - krävdes dokumenterade kunskaper i svenska. Oftast bifogades till ansökningen ett skriftligt intyg från en präst eller en socialarbetare. Varför språkkravet för svenskt medborgarskap togs bort och när det skedde vet jag inte.
Ullenhag pratade om "utrikesfödda" respektive "inrikesfödda". Ord som "invandrare" och "svenskar" har kanske blivit politiskt fel att använda. För vad är en "svensk" egentligen? En som är född i Sverige? En som är född av svenska föräldrar? En som är svensk medborgare? En som har ett svenskt namn?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar