För flera år sedan hade Skatteverket en skattechef i Uppsala. En av hans största meriter var att han var sosse. Han åkte därför omkring på en räkmacka i statsförvaltningen och blev sedan både statssekreterare och generaldirektör samt var med på bröllopet när Anitra blev fru Persson.
När han var skattechef tog han på ett skattechefsmöte upp en fråga, som inte kunde besvaras direkt utan krävde utredning och ett nytt möte med skattecheferna. När det var dags för det nya mötet infann sig alla skattechefer utom en! Gissa vem som uteblev? Jo, han i Uppsala, som hade väckt frågan. Det blev ett ganska snopet och avslaget möte.
Skatteverkets ledning - plus bl.a. skattechefen i Uppsala - var för många år sedan på studiebesök i USA och hälsade på Internal Revenue Service (IRS); den amerikanska motsvarigheten till svenska Skatteverket. Vid en middag satt skattechefen från Uppsala och berättade vitt och brett att han var stor chef i Sverige för en myndighet med hela 250 anställda! Hans bordsgranne lyssnade artigt.
När Uppsalachefen pratat klart inflikade hans bordsgranne att han var chef för 100 000 anställda i USA. Bordsgrannen var nämligen högste chef för IRS.
Den här historien berättade Skatteverkets generaldirektör för ledningsgruppen på verket, där jag var en av medlemmarna. Jag hade oftast inga hemligheter, utan berättade för mina medarbetare vad som hänt på ledningsgruppen, även det som inte stod i det officiella protokollet. Rätt eller fel? Tja, jag litade på mina medarbetare. Dessutom ansåg jag att alla vi på informationsenheten behövde ha kunskap även om det som inte skrevs ned på papper.
Några dagar efter ledningsgruppens möte var historien om Uppsalachefens middag i USA återgiven i SvD under rubriken ”Hugin & Mumin”, dvs. SvD:s motsvarighet till DN:s skvallerspalt ”Tysta Mari”. Det visade sig att min pressekreterare hade berättat historien för en reporter på SvD som vidarebefordrat den till redaktören för ”Hugin & Mumin”. Reportrar och andra på SvD fick en penninglott som ”tipspeng” om de kunde ge skvallerredaktören en bra historia.
Jag fasade för det kommande ledningsgruppsmötet. För vem låg närmast till hands att misstänkas ha läckt historien om skattechefen i USA? Vem i ledningsgruppen hade flest och oftast mediekontakter om inte informationsdirektören, dvs. jag?
Det var som vanligt på mötet. Ingen kommenterade historien i SvD. Antagligen därför att det hade varit ett grundlagsbrott att efterforska källan.
Många år senare tog jag upp SvD-historien med dåvarande generaldirektören för verket, men han sa sig taktfullt inte minnas något.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar