Jag är mycket tveksam till de flesta organisationer som tigger pengar - oavsett om det är Rädda Barnen, Röda Korset, Trafik- och polioskadade, Hjärt- och lungsjuka, Frälsningsarmén eller vilka de nu kan vara. Men det finns en organisation som jag kan tänka mig att stödja: SOS Barnbyar. Eller också väljer jag att stödja ett särskilt projekt, där jag vet att pengarna hamnar rätt.
Att jag är positiv till SOS Barnbyar beror på att jag fick tillfälle att besöka en barnby i Vietnam när jag var där för Skatteverkets räkning. En arbetskamrat hade nämligen ett fadderbarn hos barnbyn i Da Lat i f.d. Sydvietnam. Han skickade med ett paket till fadderbarnet som vi skulle posta i Hanoi. Men eftersom det visade sig att vi skulle besöka Da Lat tog vi med paketet dit.
Vi fick hjälp av skattechefen i Da Lat att ta oss till barnbyn som visade sig vara mycket välordnad. I en pärm fanns t.ex. alla brev som min arbetskamrat hade skrivit till sitt fadderbarn. Det var ordning och reda, rent och snyggt och fadderbarnet såg ut att må bra.
När jag fyllde 60 så skramlade min arbetskamrater - som brukligt är - ihop pengar till en present åt mig. Men i stället för att önska böcker, vin eller nåt annat så skänkte jag pengarna till en skola i Indien. Jag talade dock inte om det i förväg så en del arbetskamrater kom efteråt och lämnade mer pengar. När jag slutade på verket för gott för snart två år sen talade jag om i förväg att jag skulle skänka pengarna de samlade in till ett barnhem i Thailand. Det blev 5 000 kr.
Så under de senaste åren har jag (indirekt) skänkt tusentals kronor till välgörenhet. Det brukar jag säga när det ringer nasare från olika organisationer och tigger pengar eller vill sälja dyra onödiga trycksaker m.m. Då brukar de tystna och lägga av att tjata.
Jag trodde i min enfald att mitt sätt att skänka de inskramlade pengarna till välgörenhet skulle få fler på jobbet att göra likadant. Men såvitt jag vet har ingen följt mitt exempel.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar