Det normala beteendet för en svensk som blir erbjuden en favör av en vän eller bekant är att tacka nej. Erbjudandet upprepas och svensken tackar nej ytterligare ett antal gånger. "Men nej, inte ska jag!" "Tack, men jag klarar mig själv." "Det var snällt men jag vill inte vara till besvär." I undantagsfall så har nejtackandet pågått tillräckligt länge för att svensken ska acceptera favören utan att skämmas. Men det sitter långt inne.
Jag har numera slutat att tacka nej. Anledningen var följande.
En gång när jag hade jobbat över tillsammans med en kamrat och vi tröttnat framåt 22-tiden och bestämde oss för hemfärd erbjöd kamraten mig skjuts från Solna till Sollentuna. Jag tackade givetvis nej. "Inte ska du som bor på Ekerö köra en sån omväg", sa jag. Han upprepade sitt erbjudande några gånger och jag fortsatte tacka nej. Sen gav han upp och åkte hem till Ekerö. Och jag gick till pendeltåget i Sundbyberg.
För att komma på Märstapendeln var jag tvungen att byta tåg vid Karlberg, vilket jag gjorde. Men jag kom tillbaka till Sundbyberg. Jag hade gått på fel tåg. Då tog jag en taxi hem till Sollentuna. Samtidigt lovade jag mig att aldrig mer tacka nej till en favör.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar