Förra helgen var vi på torpet i Bergslagen för att kolla läget. Det var stopp i delar av avloppet - förmodligen en ispropp - annars var allt okej. Min devis "ju mer man har ju mer bekymmer får man" stämde den här gången. Jag är alltså inte pessimist utan realist (något jag för övrigt alltid har hävdat).
I brevlådan låg ett kuvert som inte var till oss utan till ett annat namn uppe i byn. Därför tog vi en promenad för att hitta rätt brevlåda. Det gjorde vi. Men i en liten hage mittemot brevlådan såg vi en liten svart häst som låg till synes helt livlös på rygg i snön (se bilden). Två hästkompisar stod stilla och kikade på honom. Den ryggliggande hästen verkade vara vid liv för den rörde lite på huvudet.
Jag och frun är inga hästmänniskor så vi ringde sonen som råkade ha en arbetskamrat som kan hästar. Hon menade att det inte var naturligt att hästen låg stilla på rygg i snön. Då ringde vi Ronnie, den enda hästägare i byn som vi kände (han får det hö vi slår på torpet). Det var inte hans hästar men han visste vems det var. Han tyckte inte heller att den stillaliggande hästen betedde sig normalt. Vi lämnade över ärendet till honom.
Dagen därpå gick vi förbi igen. Då var hästen på benen och käkade glatt det hö som ägaren lagt ut. Vi vet inte om hästen varit okej hela tiden eller om det varit något galet med den. Men, men. Vi tror vi gjorde en god gärning (såna ska man göra varje dag). Allt tack vare ett fellagt brev. Tack för det, brevbärar`n!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar