Omgivningens betydelse

Det är ingen - med ett undantag - av min gamla skolkamrater, som jag fortfarande har kontakt med. Många "kompisar" har passerat revy under åren. Man går ut en skola, börjar i en annan, fortsätter via militärtjänst (i alla fall förr i tiden) och fortsatta studier. De band man en gång haft löses upp, försvinner och ersätts av nya.

Via jobbet kommer nya kamrater. Sedan kommer grannar och föräldrar man möter på dagis och i ungarnas skolor. Räknar man ihop alla man mött på det här sätten under mer än 60 år blir det flera hundra personer. De som nu återstår är de nya kamrater man eventuellt får på äldreboendet (om man nu får plats där) och slutligen i långvården.

En del gamla "kompisar" som man tappat kontakten med dyker upp då och då och där man minst anar det. Personer som man trodde att det aldrig skulle bli något med.

När jag fick i folkskolan på 1950-talet fanns ett litet hus vid sidan av skolbyggnaden. Där gick störiga grabbar (för det var bara grabbar som var störiga då). Det var de som på den tiden bedömdes som hopplösa fall. Det var nog en salig blandning av dyslektiker, de med damp, sådana som bara hörde dåligt och de som helt enkelt var normalt busiga. Det fanns säkert ett och annat psykfall också. På den tiden drogs alla över samma kam och hamnade i särklassen, som det hette då. Vi andra gick omvägar runt huset. Det var farligt att komma nära. I alla fall trodde vi det.

Några av killarna dök upp när jag gjorde lumpen. De var stamanställda furirer och gick nog i pension med samma grad. De var den typ av befäl som kunde kasta en fimp på kaserngården och beordra närmaste värnpliktig att plocka upp den. Och sedan upprepa proceduren ett antal gånger.

Men en annan av killarna från särklassen träffade jag på i en lokaltidning i en av Stockholms kranskommuner. Han var ett av kommunalråden! Jag undrar vad hans folkskollärare skulle sagt om han vetat vad det blev av hans gamla elev.

När jag gick i realskolan (motsvarar dagens högstadium) hade jag en klasskamrat som hette Robert. Han var urdålig i de flesta ämnen och efter ett år försvann han. Jag hörde aldrig av honom och glömde honom helt. För några år sedan dök han upp i TV-rutan i Aktuellt. Jag kände igen honom och mindes hans namn. Nu var han välbeställd VD för ett stort grossistföretag och sannolikt mångmiljonär. Det skulle var kul att få veta vad hans lärare i tyska och matte skulle sagt om honom nu.

Jaha, vad vill jag säga med det här då? Jo, att människor som bedöms som helt omöjliga i en viss miljö och i ett visst sammanhang kan dyka upp som en fågel Fenix och slå sin omvärld med häpnad i en helt annan miljö. Och att det finns oändliga utvecklingsmöjligheter även i det mest hopplösa fall.

Överallt - inte minst i arbetslivet - finns det individer som bedöms som helt hopplösa. Risken är stor att de blir mobbningsoffer. Om de byter miljö kan de blomma upp, utvecklas och få en ett helt annat liv.

Därför ska man vara försiktig med att döma ut människor. Det kan lika gärna vara omgivningen det är fel på.