Jag tror att vi alla har ett behov av att handla, dvs. att köpa saker. Från sjuårsåldern fick jag börja handla maten vi skulle äta. Min mor började jobba då och jag fick gå till Konsum med en inköpslista och portmonä. Ganska snabbt lärde jag mig skillnad på märgpipa och högrev.
Nu handlar mitt handlande mest om att jag - enligt min fru - handlar en massa skräp på nätet. En effekt av de piller jag tar för att försöka hålla mina Parkinsonsymptom i schack.
Alltså, sen jag var en liten gosse har jag handlat det vi behöver från matbutiken. Även nu när jag är 77 år. Men det börjar bli svårt att göra det på egen hand då min Parkinsonsjuka har gjort det svårt att gå. Dessutom tar allt längre tid, som att ta varorna från bandet och ned i min väska.
När jag var yngre blev jag irriterad på panschisar som var före mig i snabbköpskassan. Dels fumlade de med sedlar eller betalkort när de betalade. Men värre var det när de skulle plocka ned varorna från bandet. Det tog en jävla tid och det stoppade upp kassörens arbete.
Nu är jag själv en sån där propp som skapar irritation.
Det har gjort att jag till slut (med starthjälp av dottern) börjat handla utan kassastöd. Jag fumlar numera omkring på egen hand i butiken med en handhållen "pistol" som jag läser av varornas EAN-koder med. Jag går sedan ut ur affären utan att passera kassan och irritera dom som köar där.
Nu får det vara slut på denna inledning där jag (trots mitt motstånd och min ålder) visat att jag kan förändra mig och nyttja ny teknik. Samma tröghet som när frugan fick mig att betala räkningar via nätbanken i stället för via Postverkets giro och deras bruna kuvert.
Nu till min Parkinson och mina Levadopa/Madopark-piller som jag tar fem gånger om dan. De har några vanliga biverkningar som drabbar var tionde som tar dom. De allvarligaste är dessa tre.
Först kan man bli spelmissbrukare, vilket jag klarat mig från. Köper på sin höjd en trisslott i månaden samt har nåra postkodslotter, som jag ska minska antalsmässigt. Jag vinner aldrig. Inte ens där det är vinst varje gång.
Sen kan man bli sexmissbrukare och överdrivet aktiv med att lyckliggöra hustrun med sånt som hör ungdomen till. Det har hon sluppit. Mycket även tack vare min ålder och de piller jag tar mot prostatan, som minskat både drift och förmåga.
Däremot hävdar min fru att jag drabbats av den tredje biverkningen, nämligen överdrivet handlande, främst på nätet. Att jag köper prylar på nätet är sant, men om det är överdrivet vet jag inte. Men som de flesta missbrukare förnekar jag nog mitt eget. (Se där, jag har även viss självinsikt och är inte helt förtappad!)
Jag har handlat mycket via nätet, främst böcker. Under åren har det blivit ca fem hyllmeter, främst om historia, andra världskriget samt biografier. Av dessa är en meter fortfarande olästa. Senare år har jag köpt onödigt skit (eller lurats att göra det, säger frugan) via nätannonser på bl.a. fejsboken.
Annonserna handlar oftast om nån fiffig pryl tillverkad i Kina som kostat 6-700 kr men är nedsatt till 295 kr. Sen finns det bara ett fåtal kvar. Ofta ingår frakten och man betalar direkt via PayPal eller Klarna. Köper man flera får man rabatt. Företaget ser ut att vara svenskt men är sällan det. Sina adressuppgifter fylls i per automatik med ett klick.
Har man köpt nåt översköljs man av reklammejl och nya rabatterbjudanden. Ibland marknadsför olika företag samma pryl men priset kan skilja stort, ibland ett par hundra. Så det gäller att inte falla för det första erbjudandet man får om man mot förmodan skulle vara intresserad av varan i fråga. Nätinköp är inte helt lätt alla gånger. Men hur du än agerar, nån gång blir du lurad.
Av tio köpta prylar är åtta helt ok (även frugan kan hålla med om det, fast motvilligt) men två är rena skämten. Antingen har man fått nåt annat än det man beställt, är trasigt från början eller blir det efter nån vecka. Eller så får man inget alls, trots (eller på grund av det?) förskottsbetalning.
Jag har köpt ett armbandsur för 150 kr som funkar perfekt. Billigare än att byta armband eller batteri hos Ur & Penn. Två övervakningskameror för 250 kr styck. Sitter på släktgården och funkar än. Listan kan göras lång, men min sista (senaste?) pryl var en smartklocka som fungerade en vecka för 395 kr.
Den levererade massor av fakta. Förutom tid även puls, blodtryck, syrehalt i blodet, räknade steg m.m. Tid, puls och steg var ok men blodets undertryck var för högt jämfört med den "riktiga" mätare vi har köpt på apoteket. Men vad kan man begära av en grej för nåra hundralappar som normalt kostar flera tusen kronor?
Att reklamera är inte helt lätt. Oftast når man inte företaget alls eller så svarar man inte på mejl. Men det finns helt seriösa företag som skickar ersättning eller nya prylar. Men det är svårt att i förväg skilja de svarta fåren från de vita.
Det finns även rena skojare. Jag har fått SMS från ett företag som kallar sig International Parcel Service (IPS) och har samma logga som United Parcel Service (UPS), som är det amerikanska fraktföretaget vars varumärke främst är deras stora bruna fyrkantiga skåpbilar.
IPS meddelar på korrekt svenska att jag måste betala 50 kr i nån slags "tullavgift" annars skickas mitt väntande paket tillbaka till avsändaren. Deras affärsidé "Många bäckar små ger stor å" verkar vara lönande annars skulle de inte hålla på.
Håhjaja, jag har minskat mina "onödiga" inköp i antal för att lugna frugan. Hennes kritik mot mig kanske bottnar i att hon trots allt kanske hellre sett att jag fått nån annan av dessa tre biverkningar?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar