Inte så bra precis att säga det man tänker

Jag har en ful ovana. nämligen att jag ofta säger det jag tänker. Det kan kanske låta charmigt men det leder till att jag stöter mig med folk. Det är säkert något som går att diagnosticera med bokstäver. Jag ångar mycket jag sagt och som sårat andra.

En dag på jobbet hos Skatteverket (alltså flera år sedan) mötte jag en kvinnlig kollega som jobbade på personalavdelningen. Jag noterade att hon blivit tjock över magen. Aha, hon är med barn, tänkte jag. Men jag sa inget. Tur var väl det.

Senare på dagen stötte jag ihop med hennes man som också jobbade på verket. "Grattis!" sa jag. "Till vaddå?" undrade han. Jag förstod plötsligt och blixtsnabbt att jag var mycket fel ute. Hur jag redde upp situationen minns jag inte.

Detta är ett typiskt exempel på hur jag har varit (eller fortfarande är, enligt hustrun). Så fort tankarna kommer bubblar de ut i form av verbala kommentarer.

Den sene senige deltagaren

En annan dag på jobbet satt vi några i ett sammanträdesrum och väntade på ytterligare en deltagare. När han kom sa jag högt och tydligt: "Jaha, här har vi den försenade astenikern!" Den  här killen var otroligt lång och mager, därav min snabba tanke och min lika snabba och oförskämda kommentar. Han sa inget. Inte den här gången.

Flera år senare på en personalfest kom han - med några drinkar i kroppen - fram till mig och ville ha ett enskilt samtal. Han berättade om min fadäs i sammanträdesrummet flera år innan (vilken jag då glömt) och hur illa han tog vid sig av min kommentar. Jag skämdes och bad flera gånger om ursäkt.

Dessutom berättade han om hur han hela livet fått lida för sitt magra utseende och att han förgäves försökt ändra det. Där fick jag.

Man ska inte heller alltid göra det man tänker.

En annan kollega kom en dag till jobbet med kostym och väst. Det här var på 1970-talet och då kunde man klä sig så. Till västen hörde en accessoar i form av ett fickur med tillhörande kedja.

Jag noterade det, slängde fram handen och fick upp uret i västfickan. Det föll ur och hängde och dinglade i kedjan i höjd med hans skrev. Jag fällde en sarkastiskt kommentar, som jag inte minns. Jag fick skrattarna på min sida och tyckte bara att jag varit rolig.

Men han tyckte inte det. Samma sak igen. På en kurs flera år senare var vi tillsammans och en kväll efter några alkoholintag berättade han för mig vad jag gjort mot honom. Han hade aldrig mer haft fickuret på sig på jobbet och hade tagit fruktansvärt illa vid sig.

Värdet på skärgårdshemmanet

Vid en tur i skärgården med båtkompisar kom vi till en ö för att hälsa på en för mig helt obekant kompis till våra båtkompisar. Jag noterade det stora bostadshuset på ön och båthuset och den stora bryggan. Det var ett drömställe.

Vår värd stod på bryggan och tog emot tampen när vi la till. Jag hoppade i land, tog honom i hand, presenterade mig. Min tänkta kommentar bara rann ur min fula mun: "Jaha, å vilket taxeringsvärde har du på det här hemmanet?"

Han sa inget. Inte den gången. Senare berättade han hur förbannad han blivit och hans första tanke hade varit att ge mig ett slag på käften. Där kom jag lindrigt undan.

Han som skulle gifta sig

För en tid sedan träffade jag den unge grannbonden på landet och bad honom om en tjänst. Vi känner inte varandra särskilt bra; vi pratade om ditt och datt och han visade sin ombyggda ladugård som blivit en stor festlokal och berättade att han skulle gifta sig. Jag visste att han inte var ensamstående utan hade både sambo och barn.

Jag försökte var lustig och min tänkta och lika snabbt uttalande kommentar den här gången blev: "Jasså, du har levt i synd hittills" med en nick mot hans lilla dotter.

Han sa inget. Log inte till mitt skämt. Han bara stirrade en lång stund på mig och undrade säkert om jag var djupt religiös. Ajdå, jag gjorde bort mig. Han förstod inte att jag skämtat och bara försökt var rolig. Vi skildes åt. Jag gjorde bort mig och gav honom en helt fel bild av mig. Hur blir vår fortsatta relation?

Bad alla kollektivt om ursäkt

Trots att jag vet om denna min pinsamma svaghet fortsätter jag även i övervuxen ålder. Det är inte lätt att ändra sina olater.

Jag har genom mina obetänksamma kommentarer sårat många människor, inte minst på jobbet. Som informationschef med inflytande och stor budget hade jag stundtals hybris med snudd på storhetsvansinne och bar mig illa åt.

När jag lämnade verket 2010 och tackade för uppvaktningen tog jag upp detta ämne. Jag sa ungefär så här: "Jag vet att jag många gånger sagt saker som sårat en del av er. Det ber jag nu om ursäkt för och hoppas ni förlåter mig. Men det jag inte ångrar: Det är det jag skrivit!

Inte ens det jag skrivit nu ångrar jag.