En olycka jag minns

SvD skriver idag att Sverige har dålig beredskap mot tågolyckor. Fram till 1950-talet var det gamla trävagnar som skapade förödelse vid en tågkrasch. Nu har vi vagnar av stål och det medför annorlunda scenarion. Men det är främst lösa föremål och inredningen i vagnarna som skapar problem nu för tiden vid en olycka.

Jag minns en tågolycka. Det var den 20 februari 1965, Jag var med min farsa i Skultorp utanför Skövde och hälsade på en bondgård där jag tio år tidigare varit sommarbarn. Vi hörde sirener från ambulanser hela dan och undrade vad som hänt. Dagen efter när vi skulle ta tåget hem till Örebro såg vi ...

Ett snälltåg hade av misstag (lokföraren körde mot rött) kommit i full fart in på ett sidospår vid stationen i Skultorp där det stod ett stillastående persontåg. Kraschen blev fruktansvärd. Tio personer omkom och över 50 skadades. De flesta omkomna satt i persontågets näst sista vagn - en trävagn - som krossades av den sista vagnen, som var av metall.

Det var februarilov och gamla trävagnar hade plockats fram för att klara tågtrafiken då det gick många extratåg till fjällen som krävde vagnar. Trävagnar var livsfarliga att åka med. Det visste farsan för han jobbade på SJ:s vagnverkstad i Örebro.

Trävagnarna som kom in för översyn på verkstan var genomruttna. Trävirket var så dåligt att det inte ens gick att fästa en skruv i det. Man fick ta hammaren och spika i skruvarna för att få dem att fastna. Vagnarna målades för att dölja bristerna och skickades ut i trafik igen. Man kan undra om SJ hade något ansvar?

När vi åkte tåg såg farsan alltid till att vi åkte i en stålvagn.