Ingen är nog mer puckad än jag

Jag är ibland ovanligt puckad och gör saker som en normal människa skulle hålla tyst om. Ett exempel var när jag körde in för tidigt i en biltvätt och kvaddade hela anläggningen. Inte ens Mr Bean skulle komma på den tanken. Nu har det hänt igen. Ingen kvaddad biltvätt utan en annan historia med bilanknytning. Hjulbyte.

Häromdan skiftade jag till sommarhjul. Funderade på om det var olika muttrar till sommar- respektive vinterhjul. Bestämde mig för att det inte var det eftersom jag inte hittade några sommarmuttrar i min bil eller i garaget.

Jag skruvade glatt fast sommarhjulen med vintermuttrarna, trots att jag tyckte det såg lite märkligt ut. Dagen efter funderade jag igen på muttrarna och tänkte att det är nog bäst att kolla om det är olika muttrar till de olika hjulen. Därför åkte jag till närmaste Toyotafirma eftersom min bil numera är en Toyota. (Det står Toyota på den, i alla fall). Det var inte samma muttrar. För att vara helt säker gick jag till reservdelsdisken och frågade

Eftersom det fanns olika sommarhjulsmuttrar följde reservdelsmannen ut till min bil och kollade. "Du har satt på muttrarna bak-och-fram", sa han. "Du måste byta. Gör det nu, annars kan hjulen lossna".

Mina nyinköpta sommarmuttrar av rätt sort kostade 950 kr. Jag fick hissa upp bilen på parkeringen, hjul för hjul, och bytte muttrar. Sedan körde jag muttrande hem. Väl hemma öppnade jag bakluckan och rotade runt lite extra och djupare vid reservhjulet. Vad fann jag där? Jo, en lite plastpåse med glänsande sommarmuttrar!

Eftersom jag är smart så tänkte jag: "Jag skruvar av de nyinköpta muttrarna och lämnar tillbaka dem". När jag skulle lossa hjulmuttrarna igen hittade jag inte mutternyckeln. "Skit också", tänkte jag. "Jag måste ha glömt den på parkeringen vid bilfirman". Därför blev det avfärd till närmaste Jula-butik för att inhandla ett nytt mutterdragarverktyg.

Men när jag körde in på parkeringen vid Jula tyckte jag det skramlade till i bakre delen av bilen. Jag öppnade bakluckan och vad fann jag där? Jo, min mutterdragarnyckel. Den hade "gömt" sig under en hopvikt filt men skuttat fram när jag skuttade in på parkeringen.

Åter hemma kunde jag konstatera att de nyinköpta muttrarna hade blivit aningen repade och inte skulle gå att lämna tillbaka som obegagnade. Det var alltså bara att bita i det sura äpplet och känna mig blåst på en tusenlapp. Men det var ju helt och hållet självförvållat och jag hade ingen annan att skylla på.

Hur dum får man vara egentligen? Är det åldern eller en begynnande demens? Tills viss del beror det nog på mitt bristande intresse för allt vad teknik, mekanik, motorer och bilar heter. En kompis frågade härförleden hur många hästkrafter min bil hade. "Ingen aning", svarade jag, men sedan letade jag med viss möda upp uppgiften i bilens manual. Men nu har glömt hur många det är. Suck! Jag undrar hur länge jag får ha mitt körkort kvar...