Sport och idrott har aldrig varit min grej, varken i teori eller praktik. I folkskolan mobbades jag varje måndag när jag inte kunde rabbla upp lagens ordning i fotbollsallsvenskan. Men trots det har jag faktiskt deltagit en en idrottstävling.
Jag började åka skidor utför först i dryga 40-årsåldern. Ett sportlov var familjen i Fjätervålen där jag och sonen började i skidskolans första klass; alltså för rena nybörjare. Vi fick starta med att lära oss hur knappliften i barnbacken funkade.
Jag var läraktig och redan dag två flyttades jag upp i en högre klass. Det gick bättre och bättre och jag drabbades av hybris och anmälde mig till sportlovsveckans avslutande fredagstävling i utförsåkning. Jag hamnade i klassen för old boys (de som fyllt 30).
De yngre åkarna började på förmiddagen och när det var dags för oldboysen var klockan nästan halv tre och det började skymma. Backen var sönderåkt och när jag stod i startbåset och kände adrenalinet pulsa i kroppen fick jag rådet att åka bredvid spåret i backen. Det gjorde jag givetvis inte.
Jag tog fart, ivrigt påhejad av hela skidskoleklassen (jag var den ende från skidskolan som ställde upp i tävlingen) och kände mig som Stenmark. Efter några tiotal meter gjorde jag världens vurpa, körde huvudet ned i backen och fick glasögonen fulla av snö. Jag kravlade mig upp och lyckades ta mig ned utan att se något alls.
Jag kom trots allt tvåa och fick diplom.
PS. Vi var bara två tävlande i min klass...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Det som var lite synd var att jag fotade hela - det korta - åket och vurpan och allting, men utan film i kameran... Det var visst inte meningen att denna sporthädelse skulle förevigas för eftervärlden...
SvaraRadera/dotra