Svårt att protestera mot folkdomstolarna

Varje dag kommer nya smaskiga avslöjanden om chefer och kändisar som sextrakasserat och i värsta fall våldtagit kvinnor, som ofta varit i beroendeställning. Vi har fått veta hur TV- och radiokända personer, skådespelare, operasångare, höga jurister och politiker burit sig åt i åratal mot kvinnor. Drevet har gått och de som pekats ut har varit chanslösa och i vissa fall flytt landet för att freda sig. Folkdomstolarna har fått härja fritt.

Men det finns en del som nyktrat till och pekat på att hetsjakten har avigsidor, bl.a.  Anne-Christine Ramberg som är generalsekreterare i Sveriges Advokatsamfund. 

De anklagelser som förs fram ligger ofta långt bak i tiden  och är som brott betraktade preskriberade sedan länge. De som pekats ut har inte fått möjlighet att försvara sig. De är dömda av opinionen och har i flera fall sparkats från sina jobb.

Den som pekats ut har inte haft  en chans att försvara sig.

Dessutom räknas en manlig hand på en kvinnas lår under bordet på en fest nästan lika allvarligt som en påtvingad avsugning eller ett genomfört samlag utan samtycke.

Nästan som McCarthy i USA

Detta får mig att tänka på den amerikanske senatorn från Wisconsin Joseph McCarthy som bedrev en häxjakt på både verkliga och inbillade kommunistagenter på 1940- och 50-talen i USA. Många helt oskyldiga drabbades, bl.a. Charles Chaplin.

Eftertankens kranka blekhet infann sig så småningom i USA och McCarthy fördömdes. Jag skulle inte bli förvånad om eftertanken även infinner sig i Sverige när det gått tillräckligt lång tid efter alla avslöjanden om sextrakasserier.

Därmed inte sagt att att de utpekade  förövarna är oskyldiga. Men normalt brukar en åtalad få försvara sig innan domen faller.

PS. Gudrun Schyman har inte synts i debatten om sextrakasserier.  Hon brukar inte vara tyst när det handlar om män som behandlar kvinnor illa. Feministerna överlag har inte synts till.  Mycket märkligt, tycker jag.