Barnfattigdomen är på tapeten då en undersökning visar att den har ökat. Vad som är barnfattigdom kan tydligen definieras på olika sätt. Sossechefen Juholt har dock huggit tag i frågan och krävt att ungarna i skolan inte ska behöva betala för utflykter och annat och vill öka bidragen till föräldrar med barn. Borgarnas lösning är att få föräldrar utan arbete - för där finns en stor del av barnfattigdomen - i arbete. Sannolikt krävs både arbeten och ökade bidrag.
När jag var barn och gick i skolan på 1950-talet tvingades min mamma börja arbeta utanför hemmet för att min bror och jag skulle kunna gå i realskolan (motsvarar dagens högstadium) och gymnasiet. Hon lämnade sin hemmafruroll för att kunna betala våra pennor, suddgummin och alla skolböcker, som man måste stå för själv. Skolsalen och undervisningen var dock gratis.
Bokhandlarna hade bord fyllda med läroböcker inför höstterminsstarterna. Jag fick pengar av mamma och kunde på egen hand köpa det som behövdes. Att ha sin mamma med sig till bokhandeln var mycket pinsamt.
Om inte min mamma hade fått ett jobb skulle förmodligen vår familj - med dagens mått - klassats som en familj med barnfattigdom.
Att farsan, som även var s.k. gårdskarl där vi bodde, rotade i soporna och hittade ett par slängda barnskor, som jag fick gå omkring i var nog inte fattigdom utan snarare hans snålhet (eller både och). Visserligen satte han i skosnören, putsade upp dem och bytte själv klack och sula. Men det hjälpte inte. I sandlådan blev jag retad av skornas förre ägare: "Kolla, han har mina gamla skor på sig! Ha-ha!" Det var inte kul.
PS. Ordet "barnfattigdom" är ett knepigt ord. Det ligger nära "barnfattig", som väl torde betyda "fattig på barn"?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar