Den här artikeln var införd i Nerikes Allehanda tidigare i höstas. När vi samlades första gången hade det gått 40 år sedan vi slutade realskolan.
Det var 2003 och jag kontaktade tidningen då och försökte få en artikel skriven. Det blev nobben och svaret jag fick löd så här: "Kom igen när ni firar 60 år!" Jag gjorde inte det utan väntade ytterligare ett år och då gick det bättre.
Att hitta mejladressen till rätt redaktör var inte lätt. Jag kontaktade den ende journalist på tidningen jag kände och han gav mig namnet m.m. på familjeredaktören som jag mejlade dagen innan mötet.
När jag hade berättat om vårt jubileum och att det hade gått mer än 60 år blev hon intresserad. Tyvärr kunde hon själv inte komma och träffa oss då hon var i Stockholm den dagen och kvällen.
Jag erbjöd mig att skriva en artikel själv. Hon verkade lite tveksam och bad mig att skicka med en bild, men lovade ingen publicering.
Men hon tog in det jag skrivit. Resultatet ser du här ovan.
Varken jag eller min bror skulle ha studerat vidare efter folkskolan. Min sju år äldre bror Kenny hade mycket bra betyg och hans lärare ansåg att han borde läsa vidare och bönade och bad våra föräldrar att han skulle få det.
Min farsa var arbetare och morsan var hemmafru. Ingen i vår släkt hade studerat och vi hade nästan inga böcker alls hemma, bortsett från bibeln då farsan var fanatiskt religiös.
Farsan vägrade betala skolböcker för brorsan och menade att min storebror skulle bli arbetare som han själv var.
Men morsan tyckte det var fel. Hon började därför att jobba extra i en blomsteraffär och fick pengar till skolböcker åt brorsan (för på den här tiden var de inte gratis).
Han gick i Pralle 1952-54, fick bra betyg även där och fortsatte på handelsgymnasiet som var tvåårigt då. Han var den förste i vår släkt som tog studenten, vilket han gjorde 1958.
Farsan insåg att det trots allt var rätt så bra att studera så när jag gick i min brors fotspår sju år senare var det inga protester.
Min bror var alltid morsans favorit och jag gjorde därför allt vad han gjorde (för att bli omtyckt?). Jag tävlade och försökte få bättre betyg än han. Det lyckades inte i Pralle men däremot i gymnasiet där jag slog honom med råge.
Jag började precis som han att jobba på Länsstyrelsen i Örebro och fortsatte i hans fotspår och även jag kom till Skatteverket. Till en början sa dom "Jasså, du är Kennys bror".
Men efter en tid sa dom om honom "Jasså, du är Björns bror". Äntligen hade jag segrat!
Det var då min bor flyttade till Sydamerika med sin familj.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar