Vi har bott i två blivande utanförskapsområden för att till slut hamna i en egen kåk där vi bodde länge

 Vi gifte oss 1969 och fick bostad i det nybyggda bostadsområdet Vivalla. Att det 50 år senare skulle vara ett problemområde kunde man inte tro. Efter några månader där flyttade vi till Bollmora. Vi hade fått en lägenhet med adress Granängsringen som också var ett nybyggt område, men helt annorlunda. Det har klassats som ett utanförskapsområde precis nu, vilket inte är förvånande.

Lägenheten i Vivalla var en trea på ca 75 kvm. Alla husen i Vivalla var tvåvåningslängor. Vår lägenhet låg på bottenplanet och hade uteplats, vilket var helt nytt för mig. Därför bytte vi och tog lägenheten ovanför som hade balkong.  

Att Vivalla  - som fått sitt namn från gården med samma namn som fått sitt namn från skalden Lars Wivallius (eller om han  fick sitt namn från gården) - skulle bli ett invandrarghetto och ett ökänt utanförskapsområde  fanns inte i sinnevärlden-

För mig var Vivalla ett paradis. Att få bo i en trerummare var en lyxtillvaro för mig som växt upp i en etta där vi var fyra personer.

Då jag fått jobb i Stockholm flyttade vi den 1 augusti till Bollmora, där jag aldrig hade varit. Nyckeln till lägenheten hade vi fått per post samtidigt med uppgift att adressen var Granängsringen 36,

Jag hade läst på och visste att bussar till Bollmora gick från Söder nånstans. När vi satt på bussen som körde gamla vägen såg vi vår flyttbuss från Örebro köra förbi på motorvägen  som gick parallellt med  vägen där vi åkte.

När vi letat oss fram till Granängsringen - som visade sig vara en stor byggarbetsplats - fann vi vår flyttbuss vid nummer 24. Längre än så hade man inte hunnit numrera ingångarna i det jättelika runda huset i flera våningar; det var väl 7  eller 8 våningar.

Vi räknade tolv ingångar längre bort, tog hissen till femte våningen  och fann att nyckeln passade till en lägenhetsdörr och gick in.

Lägenheten var lika stor som den vi hade haft i Vivalla men hyran på 375 kr var 25 kr högre. Men då huset var runt var två av rummen som tårtbitar och svåra att möblera.

När flyttgubbarna åkt var vi helt ensamma. Vi visste ingenting och kände oss deppiga. Var finns närmaste affär där vi kan handla mat?

Här kan vi inte bo, tänkte vi båda och packade inte upp alla flyttkartongerna. Det var stor skillnad på idyllen Vivalla och ”Socialringen” i Bollmora som området kallades i folkmun.

Men det som fällde avgörandet var när min fru Anita, då 22 år, mötte en  liten parvel i femårsåldern på innergården som helt oprovocerat skrek ”Dra åt helvete, din jävla kärring!” åt henne.

Märkligt att det skulle dröja drygt 55 år innan området stämplades som ett problemområde då tecknen var tydliga tidigt…

Efter tre månader flyttade vi till Vårberg då min arbetsplats hade flyttat från Stockholms innerstad till Årstadal.

Vi hade efter mycket om och men lyckats bli godkända som hyresgäster och till slut fått överta min brors fyra på Vårbergsvägen. Där bodde vi bara ett år.

Samma dag vi lämnade lägenheten mötte vi fastighetsskötaren som beklagade att vi skulle flytta. Vi var nämligen de enda i hela trappuppgången som betalade hyran i tid Och detta trots att den var nästan en tusenlapp vilket gjorde att i stort sett fruns hela nettolön gick åt.

När myndigheten där jag jobbade gick upp i Riksskatteverket som bildades den 1 januari 1971 och som låg i Solna gick flytten till Sollentuna. Där hade vi köpt en liten 20-talskåk på tre rum och kök med sliten 50-talsstandard.

Vi kollade ingenting för vi visste inget. Och frågade inget heller. Men vi hade tur och – efter diverse om- och tillbyggnader – blev det vårt hem i 55 år.  

Vi var unga, bara 23 och 24 år. Det var lånestopp och räntor på 12 %. Kåken kostade 120 00 och säljaren skulle ha 75 000 kontant. Vi saknade 35 000 kr men då fick vi oväntad hjälp av mina svärföräldrar.

De bodde på landet och hade lånat vår lägenhet i Vårbeg en vecka för att semestra i Stockholm medan vi bodde i deras kåk och tog hand om katten och gammelmormor som också bodde där.

Svärmor fattade inte att vi kunde bo i en lägenhet. Hon hade inte kunnat sova på grund av –  eller snarare tack vare – oljudet från hissen som hållit henne vaken. På det viset lyckades vi köpa kåken i Sollentuna.

När svärfar 25 år senare avled gjorde jag bouppteckningen. Jag såg i hans slitna gamla bankbok att de 35 000 han lånade oss då var de allt han hade på banken. Då brast jag i gråt.

Det gjorde jag även när jag skrev dessa slutord.